Idag infaller världsdagen för psykisk hälsa. På sin hemsida skriver folkhälsomyndigheten, i samband med förra årets uppmärksammande av dagen, att fyra av tio personer uppger att de har haft eller har problem med psykisk ohälsa. Folkhälsomyndigheten fortsätter och skriver att de med denna dag ville ”uppmärksamma vikten av ökad kunskap för att minska stigma och negativa attityder kring psykisk ohälsa” (Folkhälsomyndigheten 2021). I denna text vill vi speciellt uppmärksamma och lägga fokus på det bemötandet som vi som lider av psykisk ohälsa får av omgivningen och hur detta påverkar oss, inte bara praktiskt utan även psykiskt.
När Rebecka skadade knät så var upplevelsen från både henne själv och de runt om att hon behövde professionell vård. Det var inget konstigt med det, skadan påverkade henne, hon hade ont och svårt att gå. Så det var inget som ifrågasattes när hon tog sig till vårdcentralen med skadan för att sedan remitteras vidare till det lokala sjukhuset. Där bemöttes hon av personal som tog henne på allvar och fick både kryckor och smärtstillande. Kryckorna fick hon ha ett tag och hon fick till och med anpassa vad hon kunde göra. Ingen aktivitet som kunde anstränga knät och på så sätt förvärra skadan. När hon sedan fick lov att gå utan kryckorna så stod det rehab på schemat. Hon fick alltså långsamt träna upp knät igen innan hon kunde återgå till att använda det som tidigare, och processen den tog flera månader.
Det är nog många som har erfarenheter av andra fysiska skador och där de blivit bemötta på samma sätt. Ett sätt utan ifrågasättande från omgivningen gällande huruvida de behöver söka vård samt av läkare som tar situationen på allvar och noga lyssnar på sin patient. Att de fått hjälpmedel att läka med, kanske medicin, kryckor eller gips. Men även att de efter detta funnits en acceptans från omgivningen att det fortfarande är en bit kvar innan livet kan återgå till det normala. Kanske krävs ett rehab-program eller bara tid att lugnt få sätta sig in i vardagen igen.
Samma process ses tyvärr inte ofta i fall med psykisk ohälsa, i alla fall inte enligt våra erfarenheter. Individer med psykisk ohälsa bemöts ofta enligt oss med ifrågasättanden och tveksamhet från människor i sin omgivning. De bemöts med tvivel kring om huruvida professionell vård verkligen behövs, ett tvivel som tillslut även inpräntas i individen själv. De kan få höra från andra att “Äsch ryck upp dig” eller “Det är inte så farligt” eller kanske “Det är bara i ditt huvud”. Tänk dig att du har ont i knät men ständigt blir tillsagd det som någon med psykisk ohälsa kan få höra. Att din smärta inte är så farlig och du ska rycka upp dig. Då kommer du tillslut att tänka det själv. Och om individen väl söker vård, och efter mycket kämpande får den vården kan dessa tvivel även tyvärr höras från vårdpersonal själva.
Även antagandet om hur resan tillbaka från psykisk ohälsa ser ut skiljer sig från fysiska skador och sjukdomar. Istället för att få kryckor eller gips pressas de tillbaka till arbete, skola eller det vanliga livet och startsträckan tillbaka efter färdig behandling blir kort eller kanske rent av obefintlig.
Det finns alltså en oförståelse i samhället gällande psykisk ohälsa, en oförståelse som påverkar de som lever med den. Den osunda syn som idag finns gör det svårare för individer att ta sin psykiska ohälsa på allvar och våga söka hjälp för den, två viktiga faktorer som inte bara kan öka välmående om de behandlas rätt, de kan rädda liv. I RSMH unga vill vi skapa en större acceptans kring psykisk ohälsa och ett bättre bemötande av den. Något som kan göra att de som dras med psykisk ohälsa inte mår fullt lika dåligt och kan undvika återfall. Vi vill även bidra med ett verklighetsbaserat perspektiv på hur det är att leva med psykisk ohälsa, något som även det kan leda till en acceptans. Vi vill belysa att till exempel både depression och ångest tillhör de stora och växande folksjukdomarna (Socialstyrelsen 2019) och att dessa bör behandlas som sådana.
För det är allt för många med psykisk ohälsa som önskar att de hade ett eget gips, ett gips som kan visa att även deras sjukdom är riktig. Men gipset ska inte behövas utan de som lider av psykisk ohälsa ska bli trodda och respekterade när de berättar sina egna erfarenheter. De ska bemötas med allvar och omtanke. Ingen ska behöva höra att de bara ska rycka upp sig. De ska mötas med uppmaningar om att det finns hjälp att få och att den hjälpen tar dem på allvar.
Rebecka Hasselrot
Eric Nilsson
Ayaanle Mohamad
Angelica Persson
från RSMH unga