I ett ljust mötesrum i riksdagen arrangerade två ledamöter ett seminarium med rubriken ”Sanningar och fördomar om farlighet och psykisk hälsa” den 31 mars. Bakgrunden var återkommande medierapportering om att förövare har psykiatrisk diagnos. Deltagarna önskade att kunna prata om den komplexa frågan på ett sakligt sätt, och diskuterade även möjligheter att samarbeta över partigränserna.
Målgruppen för seminariet om farlighet och psykisk ohälsa var intresserade riksdagsledamöter och tre gäster var inbjudna att tala: Anders Printz, regeringens utredate Samsjuklighetsutreningen och kanslichef på Vårdförbundet, Ing-Marie Wieselgren, projektchef för Uppdrag psykisk hälsa hos Sveriges kommuner och regioner, samt Åsa Höij, andra vice ordförande i RSMH.
Lina Nordquist (L) och Elsemarie Bjellqvist (S) var dagens värdar. Elsemarie Bjellqvist sitter i RSMH:s utskott för opinion- och samhällspåverkan, och i riksdagen sitter hon i socialförsäkringsutskottet.
– Det var mycket grovt våld under hösten och det stod ofta att personen hade psykisk ohälsa. Jag vet ju att det har diskuterats mycket tidigare inom RSMH, sa Elsmarie Bjellqvist inledningsvis.
Anders Printz pratade om hur vi kan hitta ett sätt att prata om psykisk sjukdom och farlighet utan att hamna i en beskrivning i svart eller vitt, där det antingen är jättefarligt eller risk alls.
– Kan vi på något sätt beskriva hur det faktiskt är? Då blir det ofta ganska komplicerat, då det är många faktorer som påverkar varandra, sa Anders Printz.
– De flesta vet nog idag att personer med psykossjukdomar eller schizofreni inte är en viktig orsak till våldsbrottslighet. Men det finns en rad andra diagnoser och samband. Tittar man på våld i nära relationer är det till exempel vanligt att man har en psykisk ohälsa i sådan situation. Psykisk ohälsa kan vara en del av helheten. Det vore bra att kunna prata om det här på ett sakligt sätt.
Ing-Marie Wieselgren är idag projektchef hos SKR för Uppdrag psykisk hälsa. Hon har en bakgrund inom nationella psykiatrisamordningen som kom till efter mordet på Anna Lindh.
– När vi började 2003 var uppdraget väldigt tydligt; se till att inga fler våldsdåd händer på stan, sa Ing-Marie Wieselgren.
Hon beskrev att det var ett stort fokus på mer restriktioner, avgränsningar och inlåsning. Men de som jobbade med psykiatrisamordning tyckte att man hamnade i fel ände, och Ing-Marie lyfte att det gäller än idag: Man måste se vad det är som händer innan brott riskerar att begås. Tidiga insatser för barn och unga är det som ger positiva resultat.
– Vi kan se att det är samma insatser för att förbättra skolresultaten, minska risken för skolmisslyckanden och utanförskap, minska risken för psykisk ohälsa och ungdomskriminalitet, sa Ing-Marie Wieselgren.
– Jag blir orolig när vi ska in på slutet, så att säga. Och vi måste minska stigmatiseringen. Och samtidigt kunna prata om ökade risker, om att utanförskap leder att man driver iväg till kriminalitet.
Frågan väcktes om hur de folkhälsopolitiska mål som finns ska bli verklighet. Det nämndes också att det finns en höjd sannolikhet för personer med psykiatrisk diagnos att själv bli utsatt för brott, samt att skada sig själva och i värsta fall begå självmord.
– Vi bör kunna prata om risken att begå brott, att utsättas för brott och alla andra hälsoaspekter som är relevanta för det här, sa Anders Printz.
Fördomen att personer med allvarlig psykisk ohälsa är farliga kan bevara skadliga och våldsamma metoder, och det togs upp i samtalet. Metoder som isolering av unga och att bli fasthållen eller fastspänd i bälte och tvångsmedicinerad.
Åsa Höij från RSMH berättade om sin egen erfarenhet av att vara inskriven på psykiatrisk avdelning.
– Jag har också blivit bältad, vilket för mig var ett stort trauma. Jag blev även tvångsmedicinerad och var helt övertygad om att jag blev avlivad när jag låg i bältet. Så det sker våld som är sanktionerat mot den här gruppen, sa Åsa Höij.
De sju riksdagsledamöterna som deltog engagerade sig med kommentarer och frågor, och det nämndes att det finns vinster att samarbeta över partigränserna när det gäller förslag som kan förbättra situationen för personer med allvarlig psykisk ohälsa.
– Vi har ett allvarligt problem när att vi fortsätter att använda oss av metoder som inte fungerar, till exempel avskiljning, sa Lina Nordquist och fortsatte:
– Ingen kan förklara på vilket sätt det vore bra för någon som är 12-13 år att bli avskild. Hur hjälper vi utan att skada? Det är inte sant att det som inte dödar härdar.
När det talades om lösningar och förbättrad psykiatri som kom medverkande riksdagsledamöter med inspel som handlade om att stötta varandra förbättringsförslag över partigränserna, att arbeta för att hela kedjan från klubbade lagar ned till region och kommun verkligen fungerar, och att lyssna bättre på personerna som berörs, samt har ett samarbete med brukarorganisationerna.
Att samarbeta och kroka arm var ett uttryck som återkom och det var också med de orden som riksdagsledamot Lina Nordquist avslutade mötet: ”Så låt oss kroka arm”.
Text: Anna Morin
Foto: Anna Morin och Marja Beckman
Kort film där Åsa Höij kommenterar seminariet: