– Jag är nöjd med det jag har gjort, men inte med den jag är, konstaterar Marie Nilsson Lind via en telefonlinje från Lummelunda på Gotland.
Och visst har denna textförfattare, musiker och artist åstadkommit mycket – det blir tydligt i biografin Josas bok. Den har hon skrivit för att föra sin avlidna syster Josefin Nilssons erfarenheter vidare och därmed stötta andra kvinnor som också varit utsatta för misshandel. Marie Nilsson Linds djupa sorgeprocess ackompanjerar läsupplevelsen, men också hennes starka livsvilja och skapardriv. Vi får en inblick i tonårens skavande känsla av att inte passa in, i ätstörningar, självförakt, självmordsförsök … liksom i kärleken till »Josa«, sin man och i Ainbusk Singers med- och motgångar.
– Såhär i efterhand kan jag tycka att det vi åstadkom var fantastiskt. Men varför kunde jag inte njuta mer av det då, när det pågick? Det finns ett vemod i det, säger Marie Nilsson Lind.
Musiken har hela tiden varit hennes livselixir.
– Den har räddat mig. Jag fick som barn en fristad vid pianot och kunde försvinna in i musiken, säger hon.
Låten Älska mig, som Marie Nilsson Lind skrev texten till 1990, ligger henne fortfarande varmt om hjärtat. Psykisk ohälsa handlar mycket om att inte känna sig älskad för den man är, och att inte kunna älska sig själv, menar hon.
Hennes barndom innehöll värme och kärlek, men det var också en hel del bråk mellan föräldrarna och dubbla budskap.
– Jag beundrade och älskade mina föräldrar, men de var så upptagna av sitt äktenskap, det var långa uppgörelser och väldigt mycket en Norénsk stämning. Vi fyra ungar kom lite i andra hand.
Mamman led av psykisk ohälsa och som storasyster blev hon mammans bundsförvant, väninna och hjälpreda; mamma åt sin mamma. Hon hade behövt någon att samtala med.
– Terapi borde ingå i skolgången. Vi borde redan som barn få en chans att prata om våra inre liv, få ett slags körkort i livet, säger Marie Nilsson Lind och tillägger:
– Jag har aldrig riktigt kommit ur mina depressiva perioder. Jag håller väl på att ta mig ur det nu på något vis. Fast all sorg efter Josa gör ju inte saken lättare …
Samtidigt betonar hon att hon inte är sin depression. Hon älskar livet och tycker att vi borde tala mer om »nära livet-upplevelser«.
Nu när boken är klar har hon hamnat i ett limbo, som förstärkts av coronaisoleringen. Hon är högkänslig och har just nu svårt att orka bära alla känslor. Då hjälper antidepressiv medicin, som hon har ätit sedan 1996. Idag försöker hon trappa ner på dosen, vilket är en kamp.
– När man har svår ångest … då handlar medicineringen inte om att få ro inombords, då handlar den om att hålla sig kvar i livet, säger Marie Nilsson Lind.
Genom åren har hon provat många välrenommerade terapeuter, gått i kognitiv terapi, primalterapi, jungiansk terapi … 2008 blev hon utbränd, efter en mångårig och intensiv arbetsperiod, och hamnade på psykakuten. Hon blev tipsad om ect-behandlingar och valde att prova även det. Men behandlingen fungerade inte på henne. Idag går hon i terapi hos sin »Psyk-Monika« som hon beskriver som en klok vän, den bästa psykolog hon haft.
Nästan ett års vistelse på Sankt Görans i Stockholm gav henne viss inblick i psykvården och dess brister.
– Vi vet mer om rymden än vi vet om människans inre liv. När själen sitter i rullstol vet vi inte riktigt hur detta bör behandlas, och det tycker jag märks inom psykvården. Det är tur att mediciner finns, men personalen vet inte vad de ska göra med alla som blir beroende av medicinerna och som mår dåligt, säger hon.
Några tips till dem som är deprimerade vill Marie Nilsson Lind inte ge.
– När själen gör så ont så att jag inte kan röra mig eller knappt öppna ögonen, då blir det ganska absurt att få höra att motion är den bästa medicinen. Så jag är trött på den typen av allmänna råd.
En insikt som hon ändå tar upp är att känslor är tankar som går ut i kroppen, att vi delvis kan styra våra känslor med våra tankar.
– Det är inte farligt att känna. Just nu kämpar jag med att våga vara kvar i mina känslor, också de tunga. Det är ändå det som är att vara en levande människa, säger Marie Nilsson Lind.
Text: Birgitta Haglund
Bild: Joel Nilsson