RSMH har skummat regeringens särskilde utredare Per Johanssons betänkande En utvärdering av förändringar i sjukförsäkringens regelverk under 2021 och 2022 (SOU 2024:26) från 2 april 2024 och kan bara förundras över de felslut som däri presenteras.
RSMH står fast vid att fattigdom inte främjar hälsa eller forcerar återhämtning. En förutsägbar ekonomisk grundtrygghet krävs. Detta vare sig du förmår mobilisera en arbetsförmåga på sikt eller efter det att alla möjliga rehabiliteringsinsatser är prövade är i behov av långsiktigt stöd från ett humant och jämställt samhälle i form av sjukersättning. RSMH menar att en sjukförsäkring för alla är en kärnfråga. Ett system som sorterar ut och marginaliserar människor som inte ”fort nog” kan komma igen när det gäller arbetsförmåga är ett recept för höga samhällskostnader och högt mänskligt lidande. Att kisa i motljus med tendentiös statistik lär inte ändra på det.
I korthet menar RSMH att detta är fel väg att gå – Per Johanssons betänkande är betänkligt kontraproduktivt.
RSMH ser med stor oro på merparten av de förslag som ges i utredningen mot bakgrund av den skarpa kritik RSMH tidigare riktat mot utformningen och tillämpningen av socialförsäkringssystemet i relation till människor med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning under perioden 2008-2021. Ett regelverk som RSMH i stora mått ansett destruktivt för återhämtning och rehabilitering samt dubbelbestraffande för de människor som trots stora personliga ansträngningar inte förmått uppdriva en sådan arbetsförmåga att de självständigt kunnat försörja sig. Utredningens direktiv och förslag är kort och gott en skam och kommer enkom föra en redan sårbar och utsatt grupp in i ett utanförskap präglat av fattigdom, oro, sjunkande självförtroende och skuldsättning.
Nu krävs en fullständig utvädring av den unkna människosyn som präglat tidigare ”reformer” där individen på egen rygg fått bära konsekvenserna av systemets väl dokumenterade tillkortakommanden personligen. Fattigdom främjar fortfarande inte hälsa och utan fungerande vård, stöd och samordnad rehabilitering ges sällan en spontant utvecklad arbetsförmåga. Det politiska modet att strunta i rehabiliteringsforskning för att i stället hävda en principiell arbetslinje som varken minskar samhällets kostnader som helhet eller får fler i arbete har uppenbarligen inte börjat klinga av och ersatts av kunskap och forskning i frågan samt den humanism Sverige i många andra sammanhang slår sig för bröstet att ha i välfärdsfrågor.
Sjukskrivningar i sig är inte dyrt och nedbrytande. Det som är nedbrytande är ett system som tvingar sjuka människor att slåss mot en myndighet som borde vilja deras bästa men som med föreliggande förslag kommer att göra dem sjukare och fattigare. Och det är vad som är dyrt, både för enskilda och för samhället. Vi behöver reflektera över fördomar som florerar om att människor genom kontakt med sjukförsäkringssystemet blir passiva och lata bidragsbehövande som inte längre förmår ta ansvar för sin försörjning. Utanförskap, försämrad psykisk hälsa och fattigdom har aldrig fört människor närmare arbetsmarknaden.
Självklart vill också RSMH se att människor kommer åter i arbete. Men, att i förtid tvinga människor ut i arbete – eller snarare arbetslöshet och försörjningsstöd – utan att de har fått en rättvis möjlighet till rehabilitering är inte rätt väg att gå. Vi behöver hålla fast vid tron på människors förmåga och kapacitet att i sin takt och med rätt insatser återhämta sig och rehabiliteras och erbjuda dem rimliga förutsättningar att åter komma i ett arbete där de kan trivas, må bra och växa.
Gör om och gör rätt!
Jenny Wetterling,
Intressepolitisk talesperson RSMH
