Under många år har Magdalena Birgersdotter haft det tufft ekonomiskt.
Försäkringskassan vägrade att tro på läkarintygen. Arbetsförmedlingen sade att hon var för sjuk för att arbeta, och socialtjänsten nekade ekonomiskt bistånd eftersom hon bodde i bostadsrätt.
Ibland när hon pratar med myndigheterna klarar hon det inte.
– Rösten stockar sig och tårarna bara sprutar. Jag slänger på luren, berättar Magdalena Birgersdotter.
Men efter att hon fått ett boendestöd, eller vård- och stödsamordnare som det kallas iBotkyrka kommun, fungerar samtalen bättre. Hon får pepp att ringa. Brakar hon ihop räcker hon över luren till vård- och stödsamordnaren som får slutföra samtalet. En som Magdalena Birgersdotter haft extra bra kontakt med under åren är Myra Hemmingsson.
– Jag hade inte suttit här om jag inte haft henne. Jag kände att det var bättre att jag var död än att jag misslyckades med precis allting, och mina barn skulle få det lugnare med en mamma som inte är så ostabil, säger Magdalena Birgersdotter.
I barndomen var hon med om flera svåra händelser och som vuxen höll hon på att dö när hennes tredje barn föddes. Några år senare blev hon blev deprimerad och inlagd i 3,5 månad. Kort därpå skiljdes hon, och efter det kom Myra in i bilden. Många boendestöd stöttar en främst i att genomföra vardagliga sysslor, men med henne kunde Magdalena prata om sina känslor. Och när det inte räckte övertalades Magdalena att åka till psykakuten för att bli inlagd. Myra följde med på läkarbesök, till arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och pushade Magdalena att försöka göra saker på nytt, gång på gång.
– För varje gång det går bättre så vågar man ju mer, säger Magdalena Birgersdotter, som fram tills för något år sedan fick en annan vård- och stödsamordnare.
Sedan år 2007 har boendestöd vuxit med över 200 procent i Sverige, och år 2018 hade 25 000 personer boendestöd, enligt Socialstyrelsens lägesrapport. Men alla boendestöd är inte lika bra. En del går därifrån på direkten om klienterna säger att de inte vill ha hjälp, enligt flera källor. Detta trots att det finns metoder som motiverar till vardagliga aktiviteter och socialt samspel med andra, till exempel de psykopedagogiska behandlingsprogrammen IMR och ESL, enligt Socialstyrelsen.
Förutom dessa utbildningar kan även boendestöden förbättras genom att bara anställa personer med högskoleutbildning, vilket Beatrice Toll hade som önskemål när hon var områdeschef i socialpsykiatrin i Mölndals kommun.
– Det är svårare att jobba som boendestöd än i akutpsykiatrin, för alla beslut måste du ta helt ensam, säger hon.
Botkyrka kommun satte högskoleutbildning som krav när de gjorde om boendestöd till vård- och stödsamordnare.
– Det gäller att vara insatt i hur alla system fungerar, och dessutom ger titeln vård- och stödsamordnare högre status vid möten med läkarna i psykiatrin, säger Myra Hemmingsson med ett snett leende.
Idag mår Magdalena Birgersdotter mycket bättre. Skörheten är kvar, men självmordstankarna är borta. För genom att Myra övertalade henne att gå till kommunens träffpunkt fick hon kontakt med Botkyrkas Riksförbund för Social och Mental Hälsa, rsmh, som håller till i samma lokaler. Genom dem fick hon stöd och gemenskap och känner att hon kan bidra genom att stötta andra i föreningen.
Dessutom fick hon till slut – vid 50 års ålder – rätt diagnos – emotionellt instabilt personlighetssyndrom, även kallat borderline – och då en terapiform som fungerade. Men tyvärr anses hon nu vara färdigbehandlad av specialistpsykiatrin och kan vid behov bara uppsöka vårdcentralen, som helt saknar kunskap om borderline.
Men boendestödet är kvar och betyder väldigt mycket.
– Det är grunden för att kunna växa, säger Magdalena Birgersdotter.
Text och foto: Anna Langseth
Vill du höra Magdalena Birgersdotter berätta med egna ord så finns en ljudfil här