Vilka gränser ska jag sätta för mig själv så att jag orkar stödja andra? Hur gör jag om någon överskrider mina gränser?
Det var en av diskussionsfrågorna när RSMH anordnade en tvådagarsutbildning till kamratstödjare på Hagabergs folkhögskola.
Sedan RSMH startades 1967 har föreningen arbetat med kamratstöd som metod och förhållningssätt. Att få stöd av en människa med liknande erfarenheter är ofta en viktig del i återhämtningen. Som en av RSMH-medlemmarna, Oscar Bergek i RSMH Unga, sa i vår förbundstidning Revansch förra året: “Psykologer kanske inte har haft samma problem som du, och då är det bra att också prata med sådana som också har haft det.”
Det är lättare att stötta andra när man har tänkt igenom sin egen livssituation och hittat verktyg för bemötande av medmänniskor som inte mår bra. Under Coronapandemin var det svårt för många RSMH-föreningar att genomföra kamratstödjande verksamhet, samtidigt som behovet blev större än någonsin. Inför 2022 sökte RSMH därför extra stöd från Folkhälsomyndigheten för att utbilda kamratstödscoacher inom föreningen. I början av 2022 utbildade Hanna Schubert en kull med kamratstödscoacher. Några träffades fysiskt, andra digitalt. Under hösten tog Östen Hannmyhr över rollen som utbildare. Han har lett en kull via Zoom och i december höll han i en fysisk träff, med två kursdagar, på Hagabergs folkhögskola i Södertälje utanför Stockholm.
Svårt sätta egna gränser
Ett av gruppsamtalen på Hagaberg handlade om hinder och gränser. Flera av deltagarna pratade om sina egna gränser, hur svårt det kan vara att sätta upp dem, men hur viktiga de är om man ska orka stötta andra och samtidigt ta hand om sig själv. Och hur hanterar man kroppsliga gränser, oönskade kramar och sexuella närmanden?
Det kan också vara svårt att sätta gränser mellan privatlivet och rollen som förtroendevald. Ett sätt att orka kan vara att ha särskilda tider då föreningen besvarar samtal, chat och mejl från stödsökande. Det underlättar också att ha en särskild telefon som tillhör föreningen i stället för att använda sin privata telefon.
Mest schyst att vara tydlig
Deltagarna kom i teorin överens om att det är mest schyst mot alla att vara tydlig med var den egna gränsen går. Ibland måste man till och med vara lite övertydlig. Men lätt är det inte. En deltagare berättade om oron för att den förtvivlade människan som hör av sig på lördagskvällen inte ska leva nästa morgon.
– Jag har aldrig varit så mycket uppbokad som sedan jag blev pensionär. Du har tid, säger folk och lägger alla uppgifter på mig, berättade en deltagare.
Att vara föreningens ordförande innebär ofta mycket ansvar, men det kan vara bra att påminna sig om att det finns andra som skulle må bra av att få en uppgift, även om det bara handlar om att diska efter en fikaträff. Att vara ordförande kan också vara ensamt, särskilt om andra ledamöter inte gör vad de lovat. Flera av deltagarna sa att de skulle göra uppgifterna själva eftersom alternativet “det blir inget möte” inte fanns på kartan.
Diagnoser kan vara utmaningar
Dessutom kan det vara utmanande att arbeta med människor som har olika diagnoser. Det kan till exempel hända att en bipolär person tar på sig massor av uppgifter och sedan försvinner, eller att någon med autism inte kan läsa mellan raderna och missförstånd uppstår.
En poäng med kamratstöd är också att kunna stötta varandra och att inte alltid behöva vara stark själv. Som någon sa:
– När man inte orkar lyfta och bära andra måste man veta att man kan bli älskad ändå.
Text och foto: Marja Beckman
Vad har du fått ut av utbildningen till kamratstödjare?
Annica Essén, RSMH Boden (till höger på bilden):
– Jag har fått insikt i hur andra föreningar gör, och tänker ta det med mig till min förening. Jag ska försöka bli bättre på att sätta gränser för mig själv, jag kör ofta över mig själv tills jag tycker att jag är värdelös. När jag mådde riktigt dåligt gick jag inte ut, kunde inte gå till affären eller på bio. Jag levde i ett destruktivt förhållande och blev slagen. Tack vare RSMH har jag återhämtat mig och nu vill jag ge tillbaka. Men ibland är det svårt att säga nej när människor ringer och söker stöd en lördagskväll.
Anneli Rosenqvist, RSMH Västervik/Hultsfred (till vänster på bilden ovan):
– Det var bra att prata om att sätta gränser, att inte ta på sig för mycket. Jag försöker starta en självhjälpsgrupp i Hultsfred. Att ha en styrelse där är svårt, så vi kommer att finnas under RSMH Västervik.
Henrik Wahlström, RSMH Enköping:
– Jag har fått insikter i hur föreningarna jobbar i andra delar av landet. Jag har varit med i RSMH i evigheter, så jag kan redan en del om kamratstöd, men jag har fått flera konkreta idéer för hur vi ska arbeta vidare. Vi har pratat om att en förening inte bara består av sin ordförande, det är viktigt att alla får en plats. En del uppskattar att bara plocka undan disken, allt hänger på vad man har varit med om tidigare i livet. Ett annat ämne vi har talat om är bemötande, hur man tar emot nya medlemmar. Då ska man tänka på att introducera dem och se till att man får bra kontakt. När jag kom till RSMH som ny blev jag först lite förskräckt och upplevde att många hade grava funktionsnedsättningar, men när jag lärde mig hur folk funkade såg jag att de var kanonmänniskor allihopa.