2014 var jag en vingklippt ängel.
En trasig själ på drift.
Ett ”hopplöst fall”.
2014 fick jag chansen att gå en utbildning.
2014 höll jag min första föreläsning. Den gav mig i stunden insikt till förändring.
Då mötte och lärde jag känna många i en liknande situation via olika brukarföreningar.
2014 började jag min resa till en meningsfull vardag.
2014 var året då jag räddade mej själv genom att våga be om hjälp.
Jag slängde mej handlöst in i en ny värld, och tack och lov blev jag uppfångad av mycket envisa och välvilliga yrkes- och medmänniskor.
Som har trott på mej när jag tvivlat.
Som har peppat när jag deppat.
2014 kom att förändra min tillvaro på ett positivt sätt.
Jag gick en utbildning till ambassadör för Hjärnkoll.
Då fick jag chansen att lära känna underbara människor med liknande mål. Nämligen att öka kunskapen och spräcka tabun och stigman kring psykisk ohälsa.
Vi skulle vara ansikten utåt och inge hopp.
Redan en vecka efter första utbildningstillfället var jag med i lokalnyheterna på TV4. Jag pratade om bipolaritet och Hjärnkoll.
Jag visade således upp mitt ansikte ganska snabbt och sedan dess har min självstigmatisering avtagit mer och mer.
Jag hade fått en gemenskap, ett sammanhang och en uppgift i tillvaron.
Att förmedla min historia och mina egna erfarenheter och berätta om det jag kan bäst: ”Mej själv”.
Men visst krävs det mod och förberedelser för att till exempel föreläsa.
Från utbildningen fick jag med mig hur man ska hantera det retoriskt.
”Nej-listan”. Den är viktigare än ”ja”.
Det är en påminnelse om vad jag inte vill dela med mej av, saker jag ännu inte är redo för eller annat som är för privat eftersom det är ”mitt”.
Jag har klarat det relativt bra.
Ett av ”nejen” låg dock i skymundan från början – även för mig.
Inte förrän jag skulle föreläsa om återhämtning så hade jag riktigt fattat att ”jag” var beroende och levde i ett aktivt missbruk.
I slutet av föreläsningen (som gick jättebra), så kände jag mej plötsligt som något av en lögnare. Jag var ju inte återhämtad!!!
Inte helt.
Jag kände att jag måste reda ut det här för att ens kunna fortsätta som ambassadör. Jag kunde inte samtidigt dölja ett missbruk …
Det var en otroligt stark insikt. Veckan därpå ”skvallrade” jag på mig själv för min läkare på Affektiva mottagningen i Uppsala.
”Jag skulle nog behöva antabus”, viskade jag.
Det tog inte lång stund förrän jag tillsammans med min läkare och en kurator knatade en våning upp i Psykiatrins Hus till Beroendemedicinska mottagningen. För att tillsammans prata igenom min situation där.
När jag kom till Beroendemedicinska mottagningen fanns det inte direkt någon vård eller plats för mej. Eftersom jag hade ett blandmissbruk.
Mitt beroende är från början läkemedelsrelaterat och därför blev läkemedel huvuddiagnosen på mottagningen. Trots att jag sökte hjälp för alkohol.
Tack för att ni i personalen visade mej vägen i denna djungel inom psykiatri och kommunen …
Faktiskt!
För jag var vilse och rädd.
Och det tog mej många år att våga känna tillit till mina vårdgivare.
Sedan 2014 har jag varit på beroendedelen och behandlar all min problematik där.
Om jag inte hade hoppat in i det här arbetet så hade jag troligtvis inte haft min lilla familj eller mitt hem kvar idag.
Beroende är en mycket dödlig sjukdom.
Förödande.
Både för den drabbade och för de närmast anhöriga.
Det må vara bara en person som brukar substansen, men det påverkar många människor i omgivningen.
Jag tror att det behövs mer anhörigstöd i det här komplexa problemet. Barn och unga i ”dysfunktionella” familjer behöver få kunskap och även bli sedda och hörda.
Snälla, kan vi inte samtidigt radera ordet ”dysfunktionell” i det här sammanhanget?
Seriöst.
Det är ett diskriminerande samlingsnamn.
Jag fungerar.
I allra högsta grad funkar jag!
På grund av stigma och fördomar vågar inte alla söka hjälp för sitt beroende.
Vi är av lägre klass och standard, skräp helt enkelt, i gemene mans öga …
Vi måste tillsammans öka kunskapen kring denna sjukdom, och faktiskt inse att det är en sjukdom. Ofta börjar det som självmedicinering.
Jag tänkte liksom inte plötsligt en dag att ”Nä rackarns nu är det dags att bli alkoholist” ….
Det är inte ett val!
Som många vill hävda.
Det är något förrädiskt som smyger sej på.
Jag är ledsen över den tid då jag plaskade runt i survinsdunken, men också tacksam för att jag idag med hjälp av livboj är på land igen.
2014 var otroligt omtumlande.
Jag såg världen ur ett nyktert perspektiv. Den var tyvärr inte så vacker som jag trott/önskat. Men jag kom in i matchen igen.
Mina tankar och känslor var verkligheten.
De som jag dolt med olika substanser.
Det var minst sagt förvirrande.
Verkligheten var som en psykos i början.
Helt overklig.
Skrämmande och svår.
Det framstod ganska snart att jag dessutom led av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), och får idag behandling för det.
För en sån behandling krävs en viss stabilitet och framför allt drogfrihet.
Och jag och människorna omkring mig har kämpat tillsammans för att ge mej den här chansen.
Jag kan bara hoppas och önska att jag sköter mej …. Nu har jag ett val – ett svårt men självklart val ….
Jag väljer livet.
I med och motgångar.
För inte har det varit – eller är – lätt!
Jag tror att ett beroende är en livslång kamp i olika stadier och intensitet.
Faktiskt.
Återfall är tyvärr en del av problematiken.
En skamfaktor att utsättas för.
Så med mitt vårdteam bygger vi upp mina muskler att hantera sådana situationer.
Ja det är ”lustigt” hur livet kan ta sig olika vändningar.
Jag har gått från att vara en beroende småbarnsmor med psykisk ohälsa …. till att bli en ansvarsfull mamma som står upp för mänskliga rättigheter!
Jag ger kanske beroende/missbruk ett ansikte idag som ambassadör.
Det är nog så viktigt!
Och ja …. jag bjussar på det ….
För jag vägrar att skämmas!
Den som vill se ner på mej, och sitta fast i sina fördomar – gör det.
Men jag väljer att gå vidare!
Jag får vara med om att modernisera vården för samsjuklighet idag.
”Jag?!?”
Jupp.
Jag utifrån min livshistoria påverkar.
Jag är glad att kunna fylla en funktion med det som jag tidigare gömt undan för världen.
Jag är glad att mina år av kamp inte varit förgäves, att det är användbart idag.
Jag är rätt glad åt min egna utveckling.
Som pågår konstant.
30 procent av de som lider av främst ångest och depressionssjukdomar har någon form av beroende på grund av att de självmedicinerar.
30 procent är många.
Jag vet inte om jag vill veta mörkertalet till detta …. Men vi måste alla öppna ögonen och välkomna, uppmuntra och stötta våra nära och kära att #vågaprata.
Det finns inget annat sätt.
Dessutom är det ju ett ganska enkelt sätt.
Idag är luften ren och lätt i mitt vårdteam, och jag kan bara hoppas att få andas i den tills mina egna vingar bär.
Jag kan.
Det tror jag allt.
Men jag sätter ingen press på målet, även om jag är ivrig och rastlös många gånger.
Det funkar inte så …
”Tålamod”.
Fy bubblans, vilket svårt tillstånd.
Som ändå är en viktig egenskap när man bygger upp sej själv, och ska stabilisera alla de bitar som tidigare farit vind för våg.
Men … jag, och människorna omkring mig, jobbar på det.
Jag vill med mitt inlägg bara påminna om att det finns hopp.
Det finns liv.
Och det finns människor utan dessa förödande fördomar.
Jag stärker mina brustna vingars frihet
att surfa runt här i denna verklighet.
Jag vänjer mej mer och mer
och jag ser.
Med klara ögon kan jag se
vad andra tänker
misstänker.
Självklart är inte människan särskilt olik sin jämlike
i så fall har man kört i dike.
Men vi är snabba med att döma
ödmjukheten bör vi inte glömma!
Lyft undan skammen och annan bråte som hindrar dej.
Det är ingen större grej.
Att respektera andra
istället för att klandra.
/Ylva Kristina Larsson
Läs gärna fler bloggtexter här