Stöd vårt arbete!

I mer än 50 år har Riksförbundet för Social och Mental Hälsa motarbetat fördomar och stöttat våra medlemmar till ett värdigt liv.

När du blir medlem hjälper du oss att ta en större plats i debatten och vår chans att påverka blir därmed också större. Ditt medlemskap hjälper oss att hjälpa! Ju fler vi är, desto mer kan vi åstadkomma!

Aktuellt

Utan psykofarmaka kom livet tillbaka

Artikeln är hämtad från Tidningen Revansch, nummer 4 2021.

Daniel Leksells mamma var 72 år och hade bara dagar, i bästa fall veckor, kvar att leva enligt vården. Men när palliativ vård sattes in och psykofarmakan togs bort piggnade hon till och började både äta och prata igen. Idag bor hon på ett vård- och omsorgsboende. Daniel Leksell frågar sig varför så felaktiga vårdbedömningar ska behöva accepteras.

Daniel Leksells mamma har levt med svår psykisk ohälsa de senaste två decennierna, och innan dess en lättare ohälsa. En djup depression kom i samband med östrogenbehandling. Hon har haft hallucinationer och vanföreställningar, diagnosen är bipolär typ 2. I långa perioder har hon knappt ätit. Hon har varit inlagd flera gånger i den psykiatriska slutenvården, behandlats med elbehandling, injektioner med neuroleptika och minst 30 olika sorters psykofarmaka.

Sommaren 2020 hade Daniel Leksells mamma varit nästan ett år på ett psykiatriboende, ett korttidshem. När sonen besökte henne var hon stel i kroppen, hade svårt att prata och hade förlorat i vikt. På hösten blev mamman inlagd i slutenvårdspsykiatrin och under tiden där fick hon en demensdiagnos, något som senare skulle ifrågasättas. På en akutvårdsavdelning sondmatades hon under flera veckor. Hon vägde, med sin längd på 170 centimeter, bara drygt 40 kilo strax innan hon skrevs ut.

Mot katatoni fick hon också en bensodiazepin, Lorazepam. Även diagnosen katatoni, apati, undrar sonen Daniel Leksell nu om den stämde. När de provade att höja dosen av Lorazepam i slutet av november 2020 blev hon okontaktbar. Den gången sänktes dosen snabbt igen.

– Men det drogs inga slutsatser av det och de försökte inte sänka dosen mer på sjukhuset, säger Daniel Leksell.

Hans mamma skrevs sedan ut från sjukhuset och kom tillbaka till korttidsboendet den första december 2020. Läkarna ansåg att hon var döende och lutade åt att det berodde på hennes demens. Hon skulle förmodligen komma att dö utan sondmatningen. När Daniel Leksell besökte sin mamma var det som ett farväl, utan att han sa det rakt ut till henne.

– Jag sa till henne att jag tyckte att jag haft en bra uppväxt, att jag kämpat för henne för att hon skulle få bättre vård men inte lyckats.

På korttidsboendet för personer med demens blir hans mamma alltmer okontaktbar, hon varken tuggar eller sväljer den mat som personalen ger henne. Via telefon säger sjuksköterskan till Daniel Leksell att hans mamma inte har många dagar kvar att leva.

Vården plockar bort alla hennes mediciner, eftersom hon inte kan ta dem längre.

Någon dag efter det kvicknar mamman till igen, och hon börjar så sakta äta fast föda igen för första gången på flera månader. Det börjar gå att föra mer normala samtal med henne igen, berättar Daniel Leksell.

På julafton börjar hon äta riktig mat. 

Att de satt ut Lorazepam, som hon haft i hög dos, måste vara den främsta pusselbiten i hennes dramatiska förbättring, resonerar Daniel Leksell. Kanske också att injektionerna med neuroleptika upphört tidigare under hösten. Dessutom hade hon fått injektioner med B1-vitamin strax innan hon skrevs ut från sjukhuset.

När hans mamma blev piggare undrade personalen på boendet om demensdiagnosen verkligen kunde stämma. För en demensdiagnos krävs både anhörigintervjuer och minnestest, men i hans mammas journaler finns endast uppgifter om en hjärnröntgen.

Daniel Leksell är kritisk på flera punkter. Trots andningsuppehåll i sömnen, som ledde till att hans mamma fick en sömnapnédiagnos 2018, har hon behandlats med sömnmedel och lugnande som man inte ska ta om man har sömnapné. Hon har också haft järn- och B12-brist vid upprepade tillfällen, vilket aldrig utretts ordentligt enligt Daniel Leksell.

När han vänder sig till psykiatrin och ifrågasätter hur läkarna kunde mena att hans mamma var döende i slutskedet av demens upplever sonen att de rycker på axlarna och menar att »en bedömning är bara en bedömning«. Inte heller får han hjälp när han ifrågasätter demensdiagnosen.

– De tycker inte att det behöver utredas hur de kunde ha så fel, och vad det var som gjorde att min mamma kunde bli så mycket bättre, säger Daniel Leksell.

Den läkemedelsgenomgång med farmaceut som han till slut fick igenom ledde inte heller till några förändringar i dagens vård. När hans mamma mår sämre höjs doserna och nya läkemedel läggs till, men när hon tappar vikt sänks inte medicinerna. Det skedde en markant förbättring under våren och sommaren 2021 med en viktuppgång från 40 till 48 kilo, men nu mår Daniels mamma återigen sämre psykiskt och har svårigheter att äta. Daniel Leksell är orolig att vården ska ge upp om hennes liv ännu en gång.

Text: Elin Engström

Bildtext: Daniel Leksell och hans dotter ringer farmor som för ett år sedan var döende enligt läkarna, men som piggnade till när psykofarmakabehandlingen upphörde. Foto: Karin Didring Leksell

»Stora strukturella problem i psykiatrin«

Ansvariga för vården av Daniel Leksells mamma säger i en kommentar att de arbetar med ett biopsykosocialt perspektiv. Psykiatrer och andra som Revansch kontaktat känner till fler liknande fall. Kunskap och tid för uppföljning skulle kunna förebygga övermedicinering, menar de. 

Daniel Leksell, som även är god man för sin mamma, har gett samtycke till att ansvariga för vården av hans mamma talar med Revansch. Verksamhetschefen för psykiatrin, chefsöverläkare och sektionschef på berörd mottagning har till följd av sekretessen och efter samråd valt att ge följande kommentar: 

»Inom psykiatrin jobbar vi med ett biopsykosocialt perspektiv vilket innebär att psykisk hälsa påverkas av många olika faktorer. Vid diagnostik inhämtas information från omgivning, patient, genom observation och ibland undersökningar såsom röntgen, provtagning och strukturerade tester såsom exempelvis för minne. Det kan vara utmanande och vid vissa tillfällen får olika möjligheter övervägas. Vid behandling förs resonemang med patient och ofta anhöriga. Många gånger har vi samsyn men det händer att så ej är fallet. Vi beklagar att Daniel Leksell upplever att vården sviktat.« 

Det har hänt flera gånger att personer, inte minst äldre, fått livet tillbaka efter att det rensats kraftigt i deras medicinlistor. Mest känt är kanske fallet med Gulli Johansson som blev helt frisk efter att medicinerna sattes ut på hennes dödsbädd. Då hade hon varit felmedicinerad och betraktad som senil under elva års tid. Hennes fall ledde till en riksdagsdebatt om behovet av en Lex Gulli mot läkemedelsvanvård, men det infördes aldrig. 

Sven Ternov är specialist i allmänmedicin och har skrivit om de egna erfarenheterna av att sluta med ssri-preparat. På frågan om vilka förändringar som skulle behövas för att vården bättre ska kunna förebygga att människor övermedicineras med psykofarmaka svarar han att det är ett mycket stort problem: 

– Jag har naturligtvis inget enkelt svar, men det rör sig om vad som enligt min uppfattning är stora strukturella problem i dagens psykiatri. Man har en övertro på psykofarmaka, ofta på ett synnerligen bristfälligt empiriskt underlag. Här spelar nog också läkemedelsbolagens marknadsföring och profithunger en roll. Och stor inkompetens hos förskrivande läkare. 

Per Sternbeck, föreningssekreterare och socialt ombud på föreningen Equal, säger att psykiatrin riktar in sig enbart på symtomen, i såväl förståelse som i diagnostik och behandling: 

– Vården ställer inte en rad frågor om varför eller hur de här symtomen har uppkommit; trauman, ofrivillig ensamhet, ekonomisk stress eller genom biverkningar av psykofarmaka, utan medicinerar just symtomen och kallar detta evidensbaserat. 

– Vården är helt ointresserad av biverkningar från läkemedel och särskilt från psykofarmaka. Medlens positiva verkningar tonas upp, och negativa verkningar tonas ner. Det är en följd av att läkarutbildningen enbart utbildar i att sätta in mediciner, och inte utbildar i att sätta ut mediciner. Detta är orsaken till att patienter kan ha så många olika preparat utskrivna samtidigt, säger Per Sternbeck. Han efterlyser bättre möjligheter att utkräva ansvar från läkare. 

Elin Engström 

 

Det här är en artikel från RSMH:s medlemstidning Revansch. Nyhetsrapporteringen i Revansch ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och utformas enligt journalistiska principer samt enligt de etiska publicitetsreglerna för press, radio och TV. 

Revansch ges ut sedan 1980 och kommer ut fyra gånger per år som en tidskrift på papper. Vissa artiklar publiceras på rsmh.se, och några av de tidigare numren hittar du som pdf på www.rsmh.se/revansch. Missa inte nya nummer av Revansch, följ oss på Facebook

Bästa sättet att få tidningen hem till dig är att bli medlem i RSMH (vilket kostar 160 kronor för år 2022), men det går även att prenumerera både som privatperson eller som organisation och företag. Läs mer under Tidningen Revansch nedan.

Bli medlem!

Tidningen Revansch