Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.
Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.
Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.
Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.
Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.
Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.
Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.
Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.
Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.
Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.
Ta hand om er!
/Caroline Nilsson
Texten är även publicerad på rsmhbloggen.se. Alla skribenter där förväntas dela RSMH:s grundläggande värderingar, men är utifrån det fria att framföra sina egna tankar och åsikter.