Aktuellt

”Skapandet är lika betydelsefullt som åren i terapi”

Under femton år gick Mikael Wiehe regelbundet i psykoterapi. Det hängde delvis ihop med hans rädsla för närhet, och terapin hjälpte honom att släppa en del på rädslorna. Men musiken och skrivandet har betytt minst lika mycket för att förstå sig själv, säger han

I dagarna är det precis 50 år sedan proggbandet Hoola Bandoola Band fick sitt genombrott via Sveriges Radio Malmö. Alltsedan dess har Mikael Wiehe varit en av landets mest kända och uppskattade musiker, låtskrivare och sångare.

I äldre artiklar berättar Mikael Wiehe om ”bottenlös sorg”, ”besinningslös vrede” och om hur han ”skrev för att överleva”. Han hade ”nojor” och ”ångest”, var ”manisk”, ”hysterisk” och ”förtvivlad”.  Idag säger Mikael Wiehe att han aldrig varit drabbad av psykisk ohälsa i egentlig bemärkelse. Däremot har han ”nosat på området”, inte minst i samband med misslyckade kärleksrelationer. Han beskriver det som att han vid en del tillfällen i livet stått och tittat ner i en gammal vulkan, men att han varje gång haft som ett skyddande stängsel mellan sig och vulkanens krater vilket hindrat honom från att falla ner.

Mikael Wiehe säger att nu är den tid i livet då han mår som allra bäst psykiskt.

– Jag tror att jag i viss mån lärt mig att acceptera hur mitt liv ser ut och hur mina relationer ser ut. Jag är inte liknöjd men jag kan acceptera om den ena eller den andra relationen inte är perfekt. Idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron i all dess komplexitet.

Under åren 1985 till 2000 gick han regelbundet i psykoterapi. Det kom sig delvis av hans förhållande till kvinnor och hans rädsla för närhet.

– Jag håller människor lite på avstånd och blir också själv hållen på avstånd. Terapin hjälpte mig att förstå mig själv bättre, och jag lärde mig att det där med närhet inte behövde vara så farligt. Det är dock inte säkert att terapin också gjorde mig till en bättre människa.

Några gånger har han varit så överarbetad att han drabbats av ”blackout” på scenen. 2008 tvingades han ställa in en konsert då han glömde både sångtexter och mellansnack.

– Men det var inte ångest jag kände då. Jag tänkte: ”Det går över! Om jag dricker en stor starköl så blir det bättre imorgon.” Och det har fungerat. När det hände hade jag väldigt mycket att göra både professionellt och i familjen. Det handlade om överansträngning helt enkelt.

Hoola Bandoola Band spelade ibland på de stora mentalsjukhusen. Det var efter ett besök på S:t Lars sjukhus i Lund som Mikael Wiehe skrev låten Jag spelade för dårarna, som slutar: ”Och dårarna dom ler mot mej i hemligt samförstånd. Dom vet att fast jag döljer det så är jag en av dom”.

Mikael Wiehe förklarar hur han kunnat gå in i sig själv, ikläda sig olika roller och genom sitt skrivande kanske också dölja sitt eget inre vansinne.

– Tvånget, eller mitt inre behov av, att formulera mig har betytt väldigt mycket för mig. Jag har kunnat titta in i mig själv och det har inte varit konstigt. Den skapande sidan har varit till oerhörd hjälp för mig när olika saker kommit upp i livet.

Albumet Sånger från en inställd skilsmässa (2009) innehåller tretton sånger till hans hustru Maya. Hon hade några år tidigare lämnat honom efter femton års äktenskap men kom senare tillbaka och ville försöka på nytt. ”Att skriva blev mitt sätt att klamra mig fast vid verkligheten”, sa Mikael Wiehe då.

– Jag har skrivit sånger om det mesta, om min far, min bror och om mig själv och mina inre labyrinter. Jag skrev en sång till min mor när hon dog. Vi hade en rätt irriterad kontakt och hon var ”den dominerande modern”.

När man börjar lyfta på stenarna märker man att det i alla familjer finns någon som har det svårt, är annorlunda eller lever med svår psykisk ohälsa, säger han. Han tycker att han haft tur och kunnat ägna sitt liv åt saker som han varit glad för, som musik och skrivande men också kärlek och barn. Idag kan han inte komma ihåg när han senast kände ångest eller att han ens har haft den känslan, men han har formulerat en definition:

– Ångesten har ingen preposition, den är en oroskänsla vars källa man inte riktigt förstår.

Han talar om svårigheterna att få hjälp i tid i den svenska psykiatrin och drar paralleller till samhällen där hela familjer eller släkter sluter upp runt den som drabbas.

– Vilken ofantlig lättnad för den som blir sjuk om det finns människor i omgivningen som inte stöter bort en. Det kanske inte kan hindra en människa från att gå in i en psykos, men vilken lättnad att veta att det finns människor som tar hand om en om jag plötsligt känner att jag håller på att flyga iväg och hamna uppe bland stjärnorna.

Text: Elin Engström
Bild: Julia Lindemalm

Fakta: Mikael Wiehe

Född: 10 april 1946.

Familj: Hustrun Maya, fem döttrar och åtta barnbarn.

Bor: I Malmö.

Gör: Musiker, textförfattare, sångare och översättare.

Aktuell: Med ”Mikael Wiehes amerikanska sångbok”, med hans översättningar av bland andra Bob Dylan och Tom Waits. Spelar även in en ny skiva.