Rätten till en god levnadsstandard

En god levnadsstandard innebär först och främst att grundläggande, materiella behov är tillgodosedda. Därutöver ska du kunna umgås med dina vänner, utan att ständigt behöva tacka nej till aktiviteter som kostar eller vara rädd för att inte kunna bjuda igen. Du ska kunna planera och känna trygghet i din ekonomi.

Enligt FN, Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19, ska alla kunna leva ett självständigt liv och delta i samhället, men denna rättighet är kraftig begränsad för personer med psykisk ohälsa.

Undersökningar visar att människor med psykisk ohälsa som grupp har väsentligt lägre inkomster, högre levnadskostnader och kortare utbildning än flertalet andra i det svenska samhället. De har dessutom svårare att få arbete, riskerar att fastna i ett livslångt beroende av bidrag och lider i högre grad än andra av ensamhet och isolering. Sammantaget visar bilden att personer med psykisk ohälsa är en mycket utsatt grupp. Många saknar egna resurser att kunna ta sig ur svåra livssituationer. Detta är oacceptabelt. Personer som drabbas av psykisk ohälsa måste få möjlighet att leva som andra, få eget boende, ett meningsfullt arbete och en trygg ekonomisk situation.

Den dåliga ekonomin beror dels på lägre inkomst. Endast tre av tio har inkomst från arbete, enligt Handisams rapport  Minuskontot, och de som har arbete tjänar mindre än genomsnittet. Dels har personer med psykisk ohälsa ofta högre utgifter. Vårdavgiften för slutenvård kan innebära ekonomiska problem, om du ligger inlagd i flera månader per år och samtidigt har egen lägenhet, vilket de flesta har. En sådan vardaglig sak som att sammanställa och betala månadens räkningar kan, i samband med perioder av ohälsa eller negativa effekter av läkemedel, bli en oöverstiglig uppgift. Utan stöd riskerar man betalningsanmärkningar alldeles i onödan. Vidare kan neuroleptika genom sina bieffekter ge höga tandvårdskostnader, och tvångshandlingar kan leda till ökade utgifter. Det är dessutom generellt dyrt att vara fattig, när du bara har råd att köpa små förpackningar och inte har möjlighet att resa till de billigaste affärerna.

Många lever på existensminimum år efter år. Bristen på pengar skapar stress i vardagen och hindrar återhämtning. Fattigdomen blir en ond spiral, som försvårar möjligheterna att komma tillbaka till arbetslivet. Pengar gör en inte lycklig, men de kan minska oro och ångest.

Fattigdomen kan även bidra till ensamhet, något som kan försvåra möjligheterna att få ett jobb, eftersom sociala nätverk ofta är avgörande i arbetssökandet. Ensamheten kan i sig också medföra försämrad psykisk hälsa.

Det är viktigt att man kan ha en inkomst så att det går att leva ett aktivt liv i samhället. Sjukförsäkringsreglerna måste därför anpassas även till personer med psykisk ohälsa så att det blir möjligt att gå från sjukpenning eller sjukersättning till arbetsinkomst. Ett flexiblare regelverk vid rehabilitering/habilitering av personer med psykisk ohälsa skulle lösa många problem, liksom en fungerande samverkan mellan psykiatri, socialtjänst, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt med brukar- och anhörigorganisationer.

RSMH vill att:

personer med psykisk ohälsa ska ha en värdig levnadsstandard.

sjukförsäkringssystemet ska vara anpassat till personer med psykisk ohälsa, så att de har tid att återhämta sig i sin egen takt och kan gå ut på arbetsmarknaden när de är redo.

mer resurser ska satsas på rehabilitering.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska samarbeta i högre grad kring rehabilitering, liksom med psykiatrin, socialtjänsten och brukar- och anhörigorganisationer.

översyn av den ekonomiska situationen för personer med psykisk ohälsa borde ingå i rehabiliteringen.

handikappersättningen i högre grad borde anpassas till de förutsättningar och svårigheter personer med psykiska funktionsnedsättningar lever under.