Stöd vårt arbete!

I mer än 50 år har Riksförbundet för Social och Mental Hälsa motarbetat fördomar och stöttat våra medlemmar till ett värdigt liv.

När du blir medlem hjälper du oss att ta en större plats i debatten och vår chans att påverka blir därmed också större. Ditt medlemskap hjälper oss att hjälpa! Ju fler vi är, desto mer kan vi åstadkomma!

Aktuellt

Låter du din diagnos hindra dig?

Caroline Nilsson bloggar om Neuropsykiatriska diagnoser, om vikten av att gedigna utredningar görs och om att inte låta sig begränsas av en diagnos.

På sista tiden har jag funderat en del på de neuropsykiatriska diagnosernas vara eller inte vara. Här ingår autismspektrumtillstånd, ADHD, Tourettes syndrom och ADD och eventuellt några ovanliga diagnoser.

Förr i världen fanns inte diagnoser, vilket nog var mestadels negativt, men inte enbart. Idag kan det ibland verka på andra hållet, det vill säga att man kanske får en NPF-diagnos lite väl lättvindigt. Självklart ska man få en diagnos efter att en grundlig utredning gjorts av professionell personal och man uppfyller kriterierna, så man får RÄTT hjälp och kan fungera i vardagen och i samhället. Dock tycker jag det är viktigt att komma ihåg att allt avvikande inte är diagnos. Bara för att ett barn är väldigt aktivt innebär det inte per automatik att det har ADHD för att ta ett exempel och man bör inte använda diagnosernas namn med för stor nonchalans.

Det är viktigt att komma ihåg att ha svårigheter med vissa saker kan ha många orsaker till exempel kanske att man kom till världen genom en svår förlossning, genetiska faktorer, uppväxt, anknytning, olycka/skada som ger kroniska men, små udda beteenden/avvikelser, så stora avvikelser att kriterierna för en NPF- diagnos uppfylls och eventuellt andra anledningar. Ofta är det inte en utan flera anledningar och ibland verkar de överlappa. Därför är det viktigt att personer med expertis och erfarenhet inom området gör utredningarna och att de verkligen ”vänder på alla stenar”. Att få fel diagnos kan bli förödande.

Därtill kan man ha låg självkänsla (hur man ser på sig själv – sitt eget värde) och/eller lågt självförtroende (kopplat till prestation). Det är definitivt ingen diagnos. Däremot kan detta var mer vanligt förekommande hos personer med NPF- diagnos eftersom vi redan från början ofta känner oss annorlunda än gemene man.

Något jag vet av egen erfarenhet är att det är lätt att låta diagnosen hindrar en och tro att det är en massa saker man inte kan utföra på till exempel en arbetsplats utan att faktiskt ha provat och därför hittar få jobb att söka. Medaljens baksida. Det kan också vara så att omgivningen inte tror på en. ”Du som har diagnos kan väl inte göra det där”. Då är det viktigt att våga säga ifrån och förklara.

Enkelt uttryckt får man en NPF- diagnos för att man uppfyller ett antal kriterier i en manual. Därmed inte sagt att man inte kan träna upp de svaga sidorna och ofta är vi duktigare än gemene man på vissa saker och så vitt jag vet är det enbart vid vissa former av autism som intelligensen är nedsatt.

Om man tar arbetsmarknaden som exempel – den är tuff i dagens samhälle, men om man verkligen får chansen att prova ett jobb till exempel genom praktik först, brukar det vara så att man upptäcker att man kan/klarar mer än man tror. Ofta låter vi rädslan hindra oss och kanske även diagnosen om vi har en sådan.

Ofta sitter begränsningarna enbart i huvudet, det vill säga man tänker och tror att man inte kan vissa saker på grund av sin diagnos och man har kanske låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Man har kanske fått en kommentar om att man inte kan och den har satt sig som en tagg. Man måste få prova och få misslyckas. ”Upp på hästen igen!” Det är så man lär sig! En del säger inte misslyckande utan kallar det för erfarenheter. När man väl lärt sig något nytt så ”växer” man.

Givetvis bör man inte göra saker som känns övermäktiga eller saker man provat massor med gånger, där det helt enkelt inte går och man börjar ledsna.. Så var det för mig när jag skulle ta ett simmärke som barn. Jag fick ge upp och det är okej ibland. Naturligtvis ska man ta hänsyn till att en diagnos gör att man inte klarar av vissa saker och att vissa saker tar längre tid att lära sig än för de utan diagnos.

Tyvärr är samhället inte så tillåtande alla gånger för oss med NPF- diagnoser. Det är bättre än det har varit historiskt, men vi har en lång bit kvar till att det blir riktigt bra. Trygghet, tillit och en tillåtande miljö är väldigt viktigt när man ska lära sig något nytt, inte minst när man har en NPF-diagnos.

Learning by doing!

//Caroline Nilsson