Kakan Hermansson minns dagen med glasklar skärpa. Den där måndagen för 22 år sedan kliver hon av bussen från skolan, som vanligt, och ser att det är släckt hemma. Ingen lapp ligger på köksbordet och alla telefoner är avstängda. Då förstår hon att det som inte fick hända har hänt – hennes lillasyster är sjuk.
Fredagen innan har systern gjort en akut biopsi av en knöl på halsen, dagen innan det har de förlorat en kusin och en morfar. Kakan Hermansson blir vuxen över en natt, men inte känslomässigt eller intellektuellt.
– Jag sa till mamma att jag hade ont i hjärtat eller hjärnan, jag kunde inte uttrycka det på annat sätt, berättar hon för Revansch.
Mångsysslande som strategi
Konstnären, författaren, programledaren, bloggaren, poddaren och samhällsdebattören Kakan Hermansson vet inte var hennes psykiska ohälsa börjar eller slutar, den har som hon säger genomsyrat hennes liv. Mångsysslandet i sig är en överlevnadsstrategi för att förstå sin egen kapacitet, och även att inse vad hon inte kan.
– I vårt samhälle finns en konstig eftersträvan att vara lycklig hela tiden. Man ska ha ett jobb, ett hem, en bil, en partner, barn, ett formativt fritidsintresse. Men det jag inte är bra på, det ser du mig inte hålla på med.
Trots en trygg och kärleksfull familj var Kakan Hermanssons uppväxt präglad av utanförskap och hon blev tidigt mobbad i skolan.
– Människors grova fettfobi, i kombination med att jag var en adhd-tjej – folk var inte redo för det.
Kakan Hermansson pausar och sträcker ut sig i den knallgula soffan i hemmet i Midsommarkransen. Solen skiner in genom fönstret och på golvet ligger sonens leksaksdinosaurier och gosedjur. Hon tittar på sina händer och fortsätter:
– Vet du, folk är faktiskt inte redo för det nu heller.
Stark ångest
En inneboende oro utvecklades efter systerns sjukdom till stark ångest. När Kakan Hermansson som vuxen flyttade till Stockholm hittade hon hem bland feminister och anarkister. Hennes engagemang som aktivist gav henne både trygghet och mening, men ställde också höga krav. Efter en kort tid kom panikångestattackerna.
– Jag skulle vara en bra anarkist, arrangera demonstrationer, gå på möten. Det spelade ingen roll hur jag mådde, det viktigaste var politiken. Det var ingen bra kombination, berättar hon.
Flera inom den autonoma vänstern mådde dåligt vilket på ett sätt var skönt för Kakan, men kanske ledde det till att de inte sökte vård.
Drog sig för att söka hjälp
Kakan Hermansson drog sig själv för att söka hjälp, tänkte att det går över. Hon hade också börjat utveckla ett kontrollbehov, om hon ringde någon på mobilen och personen ifråga inte svarade kunde det utlösa en panikångestattack.
– Jag kunde bli helt övertygad om att den som inte svarade hade dött, som en post-reaktion på det som hände när jag var 18. När jag blev tillsammans med en tjej som sa att hon inte tänkte ta ansvar för min ångest fick jag ett wake up-call.
Till slut hade Kakan Hermansson ont överallt, ont i nacken, ont i käkarna, kunde inte sova. I den vevan hittade hon genom tidningen »Kom ut« en psykolog som specialiserade sig på lesbiska kvinnor med trauman. Det slutade med en tre år lång psykoterapibehandling,
och totalt tio år av regelbundna sessioner.
– Jag gick på djupet med allt, jag orkade inte må dåligt längre. Nu brukar jag säga att det inte finns något vidrigare än att inte gå i terapi när man mår dåligt.
Träna är a och o
Verktygen för att må bättre och få en friskare självbild beskriver Kakan Hermansson kom automatiskt genom att hon förstod var ångesten kom från. Adhd-diagnosen fick hon när hon var 29 år, och även om den har gett viss självinsikt tycker hon att det är svårt att veta vad som är vad. Förutom att motarbeta stigmat kring psykisk ohälsa, ha sunda relationer och inte jobba ihjäl sig är medveten kosthållning och träning är ett sätt att finna balans.
– Den mentala hälsan är så lik den fysiska. Anledningen till att jag funkade så pass bra i skolan var att jag tränade så mycket då, det insåg jag för ett par år sedan när jag började träna igen. Träna är A och O nu.
Kakan Hermansson får inte panikångestattacker längre, men kommer de bekanta förkänningarna är hennes mantra »kom då«.
– Det sämsta är ju att bli rädd, att tro att man ska dö. Då är det bättre att välkomna ångesten, hur störig den än är. Nu har jag någorlunda koll på mig själv, men jag är helt öppen för att jag kommer tappa det någon gång. Och att jag inte får vara rädd då.
