Författaren Gunilla Bergström hade ett hektiskt år 2012. Det var 40-årsjubileum för Alfons Åberg, hon reste kors och tvärs över världen, startade ett eget kulturhus i Göteborg, överförde sitt bokimperium till sina anhöriga samtidigt som hon drabbades av flera personliga sorger. Strax före jul samma år bröt sig någon in i hennes ateljé i centrala Stockholm och stal såväl datorer som pengar. Plötsligt tog kraften slut.
– Det var som en smocka, riktigt äckligt, allt tog stopp. Förmågan att fatta beslut var helt borta, jag kom aldrig till punkt med någonting, inte ens enkla saker som att klä på mig. Det kunde gå veckor utan att jag knappt tog mig ur sängen. Det tog nästan tre år att komma ur det, säger Gunilla Bergström.
Att leva med bipolaritet, något Gunilla gick ut med att hon har i tv-programmet »Min sanning« 2015, är någonting helt annat än att drabbas av utmattningsdepression.
– Det bipolära är en del av mig som jag har lärt mig att leva med, det går upp och det går ner och så har det varit hela livet. Men utmattningsdepression är en helt annan sak. Jag var kraftlös på ett sätt som är svårt att beskriva. Viljan till precis allt var helt borta.
När Gunilla klappade ihop såg hennes assistent till att hon snabbt fick kontakt med psykiatrin. Psykologsamtalen hon tidigare i livet valt bort har spelat stor roll i tillfrisknandet.
– Jag hade en bild av att psykologer vill vända ut och in på människans skattkista, den som format oss till de unika varelser vi alla är. Men så fel jag hade, våra samtal ledde verkligen framåt utan att rota allt för mycket i det som ändå inte kan göras ogjort.
Perioder med KBT-terapi, regelbundna samtal och mängder med sömn fick till slut Gunilla på rätt väg.
– Men den riktiga vändningen, då jag faktiskt hittade min vilja igen, det var när jag började sticka! Det blev nästan maniskt, räta upp och räta ner med enfärgat garn. Metervis. Så en dag lade jag plötsligt till en annan färg och då började det hända något…jag började vilja igen.
Gunilla Bergström har också lärt sig att stanna upp mer i tillvaron. Mornarna är heliga.
– Jag har en lapp till mig själv på dörren vid brevinkastet: Rör inte tidningen!! Jag tittar heller inte på telefonen det första jag gör utan startar varje dag med att sitta bekvämt och bara VARA. Gärna med ett tänt stearinljus. Sedan hör, känner, doftar och ser jag saker som tidigare bara flugit förbi bland krigsrubriker och börskrascher i media.
Den bipolära sjukdomen beskriver Gunilla vid 73 års ålder som en av livets inventarier. Något som alltid funnits med och som även hennes far och farfar hade. Gunilla har själv aldrig fått diagnosen på papper, hon har heller aldrig medicinerat, men känner väl igen symptomen.
– Det finns något sorgesamt och ödsligt i livet, som jag upptäckte väldigt tidigt. Jag försökte begå självmord när jag var tolv år och de tankarna har återvänt ett par gånger även senare i samband med olika livskriser. Det är svårt att leva. Men om man vill ta del av livet innehåller det både soligt och sotigt, oavsett om du har en diagnos eller inte, säger hon.
Yrkesmässigt har bipolariteten påverkat författarskapet positivt.
– De maniska skoven gör att man blir väldigt produktiv. Men privat kommer alltid dalar, när man befinner sig i det bottenlösa mörkret.
Enligt Gunilla Bergström är författarens främsta strävan i livet att skapa sammanhang och balans. Ett synsätt hon själv menar är det som gjort att hon klarar att leva.
– I dagens konsumtionssamhälle strävar många efter den materiella lyckan och tappar balansen på vägen. Personligen är tecknandet och skrivandet det bästa jag vet, näst efter erotik då. Men man kan inte bara sitta och skriva och rita dagarna i ända, det måste finnas något annat också, som familjeliv, promenader i naturen. Sådant som sätter oss i ett sammanhang och gör det vi älskar än mer eftersträvansvärt.
Förmågan att förstå vilken betydelse vi ofta har för andra i vår omgivning är någonting Gunilla funderat mycket på.
– Det är svårt att förstå varför vi är värdefulla för andra människor. Vi är alla unika, konstnärssjälar eller inte. Jag tror det farligaste man kan göra är att isolera sig. För mycket ensamtid är inte bra. Det kan vara så enkelt som att bara ta en promenad bland folk, utmana sig att säga hej om det så bara är en liten nick, säger Gunilla Bergström.
Text och foto: Lina Nydahl
