Okej, jag har kroniska sömnproblem, och har haft i hela mitt liv. Ibland är det bättre och ibland är det sämre. På sista tiden har det varit värre än någonsin. Det har varit så extremt att jag blev tvungen att ta mig till läkare och be om hjälp.
Min erfarenhet är: När sömnen är störd till en viss gräns hjälper lättare mediciner, som starka allergitabletter eller Cirkadin. När sömnen är extremt störd behöver jag riktiga sömnmediciner en kort tid för att lyckas få någon dygnsrytm och sömn. Detta har hänt två gånger i mitt liv hittills men jag har liksom lärt mig vilka åtgärder som fungerar och inte.
Så jag blev chockad vid mitt förrförra möte med psykiatrikern. Vill bara säga att psykiatrikern jag träffar nu är världens gulligaste! Det jag påpekar har inget med henne att göra utan jag ifrågasätter en mentalitet inom psykiatrin som skrämmer mig. Och det värsta är, jag verkar vara den enda som tycker så här.
För att ni ska förstå måste jag säga det här först: När du går till den somatiska vården och säger att du har till exempel eksem kommer du inte att gå därifrån med ett recept i handen på medicin mot tillfällig diarré. Men inom psykiatrin älskar de att experimentera med människor och skriva ut mediciner som är helt absurda! Speciellt när det inte finns någon som helst forskning som stödjer påhittet att mediciner kan användas i annat syfte. Snarare har läkare provat sig fram till vad de, typ, tycker funkar och ger effekt.
Läkare och psykiatrer har gått utbildning och ska kunna backa upp dina påståenden, så att du är trygg med att medicinen de skriver ut är beprövad och beforskad. Det kallas evidens. Annars kan jag lika gärna gå till en hälsokostbutik och köpa någon rot eller ört för sömnen. Det som skiljer alternativ medicin från skolmedicin är just år av forskning och studier.
Men bara för att ett läkemedel är beforskat och godkänt för vissa diagnoser betyder det inte att den är godkänd för andra syften. Jag är ingen forskningsförsökskanin och om ni inte kan stötta era påståenden med vetenskap vill jag inte ta er medicin. Mina varningsklockor ringer så högt att jag blir döv, varför reagerar ingen mer än jag?
Min fråga är: Hur har vi hamnat i en situation där vårdpersonal vägrar skriva ut mediciner som finns i nuläget för att hjälpa folk med sömn? Hur fan gick det till att jag gick till psykiatern och bad om sömnmediciner och kom ut med antipsykotiska tabletter/neuroleptika!?
Vad i hela friden? Vårdens svar var att de inte skriver ut bensodiazepiner för att de är beroendeframkallande. Så istället skriver de ut mediciner som kan skada hjärnan och förändra dess funktion på en hormonell nivå!? Jag vet att all medicin förändrar hjärnan på hormonell nivå men olika mediciner påverkar hjärnan olika. Att behandla patienter inom psykiatrin med tunga mediciner för att avtrubba dem, göra dem dåsiga och icke funktionella måste ändå vara fel!? Har jag fel?! Kan någon förklara för mig!? Jag är förbannad! Jag har läst många rapporter om att psykiatrin allt mer skriver ut psykofarmaka i andra syften än de avsedda, exempelvis i humörstabiliserande syfte. Jag har läst alarmerande rapporter och varningar, som riksdagen tog emot för inte så länge sedan om hur läkare föredrar att skriva ut vissa mediciner till allt yngre människor vilka är farliga för hjärnan!? Detta finns det forskning och studier på. Vi pratar om mediciner som är så farliga att vården inte bör skriva ut dem medan hjärnan fortfarande utvecklas (upp till 23 år) för forskarna har sett hur dessa läkemedel faktiskt kan förändra hjärnan och även försämra ens sjukdom.
Jag har aldrig haft psykoser och tänker inte stoppa sådan tung medicin i min kropp på grund av att jag har sömnproblem, fan heller! Bara glöm det, jag försökte bestrida denna idiotiska tanke om att läkare vägrar skriva ut mediciner med rätt syfte för att de är beroendeframkallande och istället skriver ut mediciner som är så tunga att de förändrar strukturen i hjärnan och förmodligen kan ge hjärnskador i långa loppet. (Nu vill jag påpeka att jag inte är emot antipsykotiska läkemedel/neuroleptika, det är viktiga mediciner som behövs för en grupp människor. Men för guds skull jag vill inte ha dem för att kunna sova!)
Alla jag pratar med om detta tycker jag är galen som vill ha mina sömnmediciner. Jag blir ifrågasatt om varför jag så starkt bestrider psykiatrins expertis, kan det vara så att jag har abstinens? I mina journaler står det att jag aldrig har haft problem med missbruk. Sist jag åt psykofarmaka för att få bukt med sömnen var 2011 när jag var inlagd och den hjälpte mig att vända rätt på dygnet.
Men när jag vänder mig till vården för hjälp häpnar jag över hur ignorant den tar avstånd från mediciner som faktiskt kan hjälpa mig. Melatoninet de har skrivit ut är placebomedicin och kommer inte fungera, inte när jag har så stora problem. Den är för människor över 55!
Så tablettasken med neuroleptika står på mitt köksbord och jag sneglar på den med ilska varenda gång jag ser den. Den återspeglar någon form av sjukt tankesätt inom psykiatrin. Nej, jag kommer inte ta dem! Jag anser att jag förtjänar mediciner som efter år av forskning och tester har bevisats funka och har ett syfte!
Jag vet att vården kommer bli arg, jag kan förstå till viss del. Vem är jag liksom, bara en psykiskt sjuk patient, vad vet jag jämfört med välutbildade, rutinerade läkare? Men kan vården förstå min oro som patient? Vi pratar liksom inte om vitaminer här, även om de skriver ut den absolut minsta dosen och är försiktiga. Det är oroande för mig som patient att vården inte ens reflekterar över vilka tunga mediciner de skriver ut som substitut för visserligen en medicin som kan vara beroendeframkallande men som inte alls kan kategoriseras som samma typ av tunga mediciner som neuroleptika.
Efter ytterligare ett besök och lite mer övertalande lyckades jag få min psykiater att skriva ut sömnmediciner till mig. Jag kom hem idag lycklig men det var inte lätt att få dessa mediciner. Läkaren markerade tydligt hur farliga dom var och att helst så skulle hon vilja att jag tog något annat. Jag övertalade henne att jag behövde mina mediciner i bara en vecka så till slut gav hon sig.
Jag kommer fortsätta snegla på tablettasken med neuroleptika och irritera mig över detta märkliga tankesätt psykiatrin har när det gäller mediciner. En sak är säker, jag kommer inte ta Quetiaoine Teva idag, imorgon eller någonsin i något annat syfte än det syftet det är framtaget för!
Jag är ingen försökskanin!
/Paulina Tarabczynska
Texten är Paulinas personliga åsikter och inget som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, har tagit ställning till, även om vi anser att psykofarmaka generellt skrivs ut för ofta, för mycket och i för höga doser. Läs fler texter av personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa på RSMHbloggen.
Söker du gemenskap och vill träffa andra personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa? Kontakta då gärna våra lokalföreningar!
#Neuroleptika #Antipsykotiska läkemedel