Skådespelaren Ewa Fröling: »Det är viktigt för mig att vara chefen i mitt liv«

Ewa Fröling är en av Sveriges mest kända skådespelare. Hon blev världsberömd för sin roll som Emelie Ekdahl i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Mer än 50 filmer har Ewa Fröling medverkat i. Hon var bara 18 år när hon kom in på scenskolan, och anställdes vid Dramaten redan 1977. Nu har hon även etablerat sig som författare.

Förra året kom debutboken »Moder Liv«, som handlar om hennes sjukdomstid med cancer och i höstas släpptes uppföljaren »Att störa ett väsen«. I den berättar Ewa Fröling om erfarenheterna under en tre månader lång vistelse på en psykiatrisk klinik, en plats inte helt olik miljön i filmen Gökboet och där hon erfor både kränkningar och förakt.

Boken är en blandning av fiktion och verklighet. För den som har inblick i slutenvårdspsykiatrin kan igenkänningen bli stark, och läsningen bitvis ångestladdad.

– Det finns ett sådant stigma runt psykisk ohälsa, men alla går sönder någon gång och kan stå förtvivlade utan stöd. För mig tog det lång tid innan jag brände ut mig i båda ändarna, säger Ewa Fröling.

Hon berättar att hon hamnade i en »total kollaps«. Hon orkade ingenting, släpade sig fram, och allt blev väldigt hotfullt.

– Jag kunde inte ta in omgivningen på ett lugnt och fint sätt, utan det var som att det hackade sig in. Mycket obehagligt.

Det har gått 26 år sedan dess. Diagnosen blev maladaptivt stressyndrom, som kan förklaras som en traumatisk krisreaktion. »Något i ens beteende som har negativa konsekvenser för ens anpassning vilket kan försvåra för individen att hantera situationen adaptivt eller konstruktivt«, som det står i boken. Ewa Fröling vill inte prata om enskilda händelser som kan ha bidragit till att utlösa krisen, men hon beskriver det som att hon befann sig i »utbrändhetens icke-funktion«.

– Det blir som om en bit fattas, där man inte processar informationen utan är helt filterlös, vilket är mycket uttröttande.

Det här var en kort tid innan begreppet utbrändhet myntades och blev en vanligare diagnos. Symtomen var till stor del kroppsliga, och i boken ger hon bilder som att hennes huvud hängde på en tunn tråd. Efter vistelsen i psykiatrin tog det henne flera år att komma tillbaka till ett vanligt liv.

– Man blir institutionaliserad efter en lång inläggning.

Ewa Fröling är kritisk till dagens psykiatri, där möjligheterna är små för den som behöver en plats att vila upp sig på utan att ha en tung psykiatrisk diagnos. Och att unga kvinnor ska behöva utsättas för tvångsåtgärder som bältesläggning, när vi inte behöver ta oss längre än till grannländer som Norge och Island för att se att det finns alternativ.

– Psykiatrivården, jag förstår den inte! Jag har träffat så många terapeuter, och de har sina olika metoder men de har ingen känsla för den som de möter i rummet, säger Ewa Fröling.

Det som hjälpt henne mest var samtalen med Alexander Perski, docent i medicinsk psykologi. Han kom till Sverige som politisk flykting 1970 och var den som startade Stressmottagningen i Stockholm.

– Han är den bästa jag träffat. Jag tror att jag fick en massa skador, men i samtalen med honom kunde jag få vara i mitt skeva tillstånd, i stället för att direkt få höra att »det där måste du göra något åt«. Han var min smartaste samtalspartner under fyra års tid.

Det som också hjälpt henne att bibehålla psykisk hälsa är att det funnits många starka kvinnor i hennes liv, säger hon. Ewa Fröling berättar att hon hade en generös, fantastisk uppväxt där hon ofta använde sig av »ensambarnets överlevnadsstrategier«.

– Jag är rätt bra på att stänga av. Jag äter, sover, reagerar på saker och ting, umgås och har kontroll. För mig har det varit viktigt att ta tillbaka detta; att vara chef i mitt liv. Det behövs inte minst nu i dessa oroliga tider.

Samtidigt har nedärvda trauman funnits där och förts vidare mellan generationerna. Ewa Frölings farfar vistades på dåvarande mentalsjukhuset Ulleråker i tio års tid. Han hade manier och fick under åren flera psykiatriska diagnoser, däribland schizofreni. Det var hennes farmor som under en av hans maniska perioder kallade på landsfiskalen, som var en typ av polis. Landsfiskalen hämtade farfadern med tvångströja och förde honom till Ulleråker.

Två dagar efter att hennes farfar blivit utskriven tog han sitt liv hemma på gården. Hans son, Ewa Frölings pappa, var då 13 år.

Text: Elin Engström

Foto: Per Bolkert