Boendestödet är den vanligaste insatsen från socialtjänsten till personer med psykisk ohälsa. Under de senaste åren har antalet som har kommunalt boendestöd stadigt ökat. År 2020 var det 36 000 personer som någon gång under året hade stöd.
I Region Västernorrlands kommuner kallas insatsen för individstöd. Även om stödet till stor del sker i hemmet så resonerade man som så i Västernorrland att det ju är individen som får hjälp.
Elin Axelsson arbetar sedan åtta år som individstödjare i Sundsvall. En trend hon noterat är att allt fler yngre fått insatsen beviljad de senaste åren. När det kommer nya klienter försöker personalen vara öppna för att brukaren kan vilja byta individstödjare, berättar hon.
– Personkemin spelar jättestor roll. Vi är öppna med klienterna och säger att »om du känner att vår personkemi inte funkar så är det jätteviktigt att du säger till«. För det är inget vi tar personligt utan sådär är det ibland, att man känner att man inte funkar tillsammans. Och då byter vi, så snabbt som möjligt, säger Elin Axelsson och fortsätter:
– Eftersom vi inte gör någon stor grej av det så brukar det vara en smidig process. Man ska inte känna att det är skämmigt.
Även i personalgruppen är de en blandning av erfarna och nya förmågor med individstödjare i olika åldrar. Elin Axelsson tycker det är bra att de som personal löpande får fortbildning inom aktuella metoder, till exempel motiverande samtal.
– Det är världens roligaste jobb om man är en social person, säger Elin Axelsson.
I en studie från Högskolan Väst 2016 har boendestödjare intervjuats om sina upplevelser och erfarenheter. Det framkom att personalen betonar att de arbetar med att ge socialt stöd och att bidra till klienternas självständighet. Vanliga tillvägagångssätt som togs upp för bidra till hjälp till själv- hjälp var att inte stressa med uppdraget, att ge personen man arbetar med gott om tid, och att alltid låta den som så vill och behöver få formulera sig i lugn och ro.
Rose-Marie Wilhelmsson bor i Malmö och är aktiv som vice ordförande och kassör i RSMH Mittpunkten Malmö. Hon har haft boendestöd i många år.
– Det är orsak nummer ett till att jag mår så pass bra som jag gör idag. Det har tagit många år, men boendestöd har varit värdefullt för mig.
Hon anser att boendestödjarna lyssnar och sätter hennes behov i centrum, och att de bidrar till att hon klarar sin vardag. Rose-Marie Wilhelmsson beskriver personalen som »änglar«.
– Alla som jag haft under mina år har varit suveräna! Det är viktigt att bli bemött som en människa även om man har jobbiga problem. Man kanske inte orkar det man ska i hemmet varje gång, men då säger de att »vi sätter oss ned och pratar en stund« och »vi tar det där nästa vecka«. De är väldigt flexibla och håller samtidigt koll på en.
Rose-Marie har boendestöd en timme i veckan, och menar att det var för lite när hon mådde sämre. Ett sådant kort pass hos varje klient gör också att allt måste gå på räls.
– Boendestöd är jättebra, men tiden kan vara för kort. Numera räcker min timme till att få ordning på saker och ting, men det beror ju på vad man själv har för resurser. När man har psykisk ohälsa kan det ju vara viktigt att få prata, och då är det en nackdel om man inte hinner med det, säger Rose-Marie Wilhelmsson.
Det finns en ambition hos Sveriges kommuner och regioner, SKR, att kommunerna ska kunna utveckla sina insatser på funktionshinderområdet. skr tillhandahåller en enkät som kommunerna kan ställa till brukare med boendestöd. Den är en del av en årlig större brukarundersökning. I årets undersökning deltog 177 kommuner och elva privata aktörer. Totalt lämnade brukarna över 34 000 svar, varav 6 300 om boendestöd.
Handläggare Anna Thomsson på SKR berättar att när brukarundersökningen kom igång för sex år sedan så var det som ett komplement till Socialstyrelsens enkät där äldre tycker till om äldreomsorgen.
– De frågade inga andra grupper som får stöd av socialtjänsten, och då ville vi att brukarnas röst skulle komma fram inom fler områden. Sedan är det också en möjlighet för kommuner att kunna jämföra sig med andra, och med sig själv över tid.
Resultaten för 2021 visar att många men inte alla är nöjda med boendestödet. 88 procent av kvinnorna och 86 procent av männen med boendestöd anser att de får bestämma om saker de själva anser är viktiga när det gäller insatsen. På frågan om man får den hjälp man vill ha svarar to- talt två procent nej, sedan är det 12 procent av kvinnorna och 10 procent av männen som svarar att de händer att de får önskad hjälp, men bara ibland.
Det finns en andel brukare som uppger att de inte känner trygghet med personalen som jobbar som boendestödjare. År 2021 var det 17 procent av kvinnorna och 14 procent av männen som kände otrygg- het ibland, och två procent som svarade att de inte kände sig trygga med personalen. Andelen som inte känner trygghet har minskat sedan mätningarna började.
Enligt Anna Thomsson är det väldigt olika hur kommunerna använder sig av resultaten för SKR:s brukarundersökning.
– En del presenterar den på sin hemsida, för politiker, och ute i organisationen och för brukarna. Vi önskar att alla använder den som verksamhetsutveckling. Att man använder den tillsammans med brukarna. Hur kan vi behålla det som är bra, och hur kan vi utveckla det som är mindre bra?
– Generellt om man tittar bakåt är de som är minst nöjda kvinnor inom social- psykiatrin, det sticker ut. Och då behöver man titta på det. Hur kommer det sig? Det kan ligga i funktionsnedsättningen men det kan också ligga i att man inte får det stöd man behöver, säger Anna Thomsson.
En som haft det trassligt med boendestödet, och som avsagt sig det, är Maria Mellberg i Örebro. Hon flyttade till en ny lägenhet för snart ett år sedan. Helst av allt hade Maria velat ha plats i ett så kallat stödboende där man bor med andra och har tillgång till personal i hemmet. Hennes läkare i psykiatrin tyckte också att det skulle passa, men det var inget kommunen godkände. Marias handläggare på kommunen tyckte däremot att boendestöd var en bra insats.
– Det var jobbigt och oroligt när jag flyttade in, men nu har börjat boa in mig och trivs lite bättre, säger Maria Mellberg.
Boendestödet som beviljades gällde veckovisa promenader på 30 minuter, sällskap till mataffären för att veckohandla, samt ett uppföljande telefonsamtal på lördagarna. Ganska snart tog en personal upp att de inte skulle vara Marias krycka »hur länge som helst«.
– Man kände sig lite som om man var till besvär, kommenterar Maria Mellberg.
I samtal med handläggaren på kommunen tog hon upp önskemål om att få stöd att komma iväg till sina intressen inom konst och kultur. Hon fick veta att en boendestödjare som var tänkt att hjälpa henne med struktur i vardagen var sjukskriven och sedan på semester, och Maria uppfattade aldrig att det fanns någon ersättare.
– Jag har saknat stöd och uppföljning, säger Maria Mellberg och fortsätter:
– Det blev inte heller något besök på konsthall eller museum som jag hade velat. Om inte annat kunde de ha stöttat mig så jag tar mig dit på egen hand. Jag har lite höga trösklar för att aktivera mig, det tillhör min målgrupp.
Maria Mellberg bestämde sig för att tacka nej till fortsatt boendestöd, och vad hon förstår är ingen plats på ett gemensamt stödboende i sikte.
Kommunanställda som varit med länge berättar för Revansch att de ser ett ändrat synsätt hos vissa kommuner när det gäller boendestöd. Att det börjat handla om strikt avgränsade insatser som ska genomföras på kort tid, vilket ger ett pressat schema för personal och mindre flexibilitet i mötet. Med ökat tempo riskerar det att bli knappt om utrymme för den hjälp till självhjälp som boendestödet är avsett att vara.
I en avhandling från Linnéuniversitet konstaterar forskare Rosita Brolin att ett fungerande boendestöd kan få en avgörande roll för personer med allvarlig psykisk ohälsa. Hon har intervjuat brukare och många tog upp att det är ansträngande när personal byts ut.
– När det kommer vikarier är det många som upplever att »vi har ju varit ett team, jag och min eller mina boendestödjare«. Och så kommer det en ny som inte är insatt, och inte heller kan vara det. »Då frågar de vad jag behöver, och det är ju precis vad jag behöver hjälp med. Jag ska vara projektledare och det kan jag inte.« Då faller allt och så får man börja om på ruta noll, säger Rosita Brolin till Revansch.
Hon beskriver att det finns olika strategier för att hantera en bristande kontinuitet i boendestödet.
– En del tackar nej till vikarier under semestrarna, med risk för sämre mående och ett visst kaos när ordinarie personal kommer tillbaka.
– Några föreslog att det kan finnas flera boendestödjare som håller sig uppdaterade, som kanske kommer ibland och går parallellt. Så att det finns någon kvar och det blir tryggt. Man skulle ju kunna ha det att sträva efter, säger Rosita Brolin.
Rose-Marie Wilhelmsson i Malmö ser att flera av medlemmarna hon träffar i lokalen för RSMH Mittpunkten skulle behöva mer tid med ett boendestöd. Hon vet av egen erfarenhet att det kan vara nervöst att möta biståndshandläggaren som beslutar om insatsen. Dels finns risken att få avslag på sin ansökan när man först söker eller när man vill få boendestödet förlängt, dels kan det vara svårt att ta upp att man behöver mer än den vanliga avsatta tiden som är en timme i veckan i Malmö.
– Kommunen skulle bara ha win-win i att satsa på det här. Vi ser ju att den psykiska ohälsan finns i unga åldrar och tyvärr är självmordsstatistiken hög. Det måste ju bero på att de inte får den hjälp de behöver.
– Det är inte alla som orkar förklara för biståndshandläggaren varför man behöver det här. Om det är något kommunen skulle satsa på så är det mer resurser till boendestödet, det skulle på sikt leda till att färre personer till exempel söker sig till psykakuten. Jag tycker också att det måste bli lättare att få biståndet utökat, säger Rose-Marie Wilhelmsson.
Text: Anna Morin
Foto: Jenny Lundgren
Det här är en artikel från RSMH:s medlemstidning Revansch. Nyhetsrapporteringen i Revansch ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och utformas enligt journalistiska principer samt enligt de etiska publicitetsreglerna för press, radio och TV.