Som författare är den största förbannelsen känslan av att något ligger och lurar under ytan men att man inte kan nå det. En berättelse som viskar till dig, men aldrig riktigt kan höras. Jag har haft den känslan i flera månader nu. En särskild slags skrivfeber som retar mig med att det finns något där som vägrar visa sig.
Resan som jag genomgått sedan jag fick PTSD i januari 2019 har varit världsomvälvande. För första gången i mitt liv var det världen som var galen och inte jag, något jag snabbt insåg är mycket värre än när problemet enbart ligger hos mig. Det första 1,5 året var i princip bara smärta. Behandling och smärta. Man måste inse vad som hänt, acceptera det som hänt. Världen tvingar dig att vakna och se den för vad den är. Din roll i det hela har varit personen som gör allt för att begrava huvudet i sanden. Problemen uppstår för att du inte vill se, för att du blundat så länge att du börjat tro att dina drömmar är verkliga. Du vill att de ska vara verkliga. Men världen tillåter inte drömmande för evigt. Man måste vakna och se, vilket PTSD ser till. Flashbacks, minnesbilder – du lever i traumat dygnet runt. När du inte är fångad i flashbacks, känner du situationen fysiskt hela tiden. Minut efter minut, timme efter timme. Kroppen spelar upp de reaktioner du hade när traumat hände till en så stark grad att du skulle kunna vara där. Du kan inte fly, du kan inte gömma dig eller blunda. Din väckarklocka har ringt.
Den aktiva PTSD:n behandlas med KBT. Det innebär att du tvingas möta det som PTSD:n vill visa. Du går dit, du berättar om och om igen om vad det var som hände och din uppgift är att försöka minnas så mycket som möjligt. Du går hem med hemuppgifter och sen börjar proceduren om igen. Det är en nödvändig skärseld som fungerar, men det är fortfarande en skärseld. Jag har aldrig haft problem med att göra jobbiga, smärtfulla saker för att lösa problem. Min filosofi har varit att om jag kan skada mig själv för att bli av med smärta så kan jag genomlida terapigrejen också. Den sistnämnda smärtan löser åtminstone problemet. Detta innebar inte att jag ville anmäla mig för behandling eller att jag inte fick tvinga mig till mottagningen varje gång. Jag har aldrig känt ett sådant motstånd till behandling tidigare. Men det fungerade och den aktiva PTSD:n, den biten som jag levde med varje minut, avtog. Jag blev bättre och behandlingen avslutades. Jag upplevde cirka två månader där allt kändes bra och jag trodde att problemen var förbi, innan verkligheten krossade mig under dess vikt.
Den svåraste biten för mig med att gå igenom dessa två år var egentligen inte den aktiva PTSD:n, även om det var en skärseld. Den jobbigaste perioden kom efter att symptomen avtagit. För vanligtvis när det gäller psykiska problem så vaknar man, i alla fall jag, förr eller senare upp till en verklighet som är annorlunda än den jag upplevt när jag är sjuk. När depressionen avtar så inser jag att det visst finns en framtid, att jag har det rätt bra, att människorna runt mig älskar mig och att jag är mer kompetent än min sjukdom velat låta mig tro. Men PTSD är annorlunda.
PTSD uppkommer när en person utsätts för en situation som står i sådan kontrast till deras världsbild att de inte kan acceptera verkligheten. Den saken som ”aldrig skulle hända mig” inträffar och hjärnan kan inte sätta ihop de nya pusselbitarna. Man kan inte förstå att det som har hänt verkligen har hänt. Och i mitt fall så gömde hjärnan traumat, förvred minnet så att det som hänt förvandlades till en helt annan situation som inte var lika hotfull. Som inte var lika hemsk. Som inte förstörde den världsbilden jag hade. Detta gjorde min hjärna under 10 år, medan jag upplevde en smärta och en rädsla som jag inte förstod. Och sen bestämde sig världen för att det var dags för mig att vakna. Men inte till en situation där det min sjukdom hade sagt till mig var fel, utan till en verklighet där mardrömmen var sann.
Att omforma sin världsbild tar tid och är smärtsamt. Det är en situation som för med sig en rädsla som konstant vilar i bakhuvudet. Tanken att ”Om detta kunde hända, vad mer kan hända som jag inte trott kan hända?” och svaret som ekar tillbaka ”Allt. Allt kan hända. Allt har alltid kunnat hända, du visste bara inte om det.” Att lära sig förhålla sig till detta är svårt. Att veta när man ska vara rädd och när man inte behöver vara det. Man hade ju fel förra gången och man befinner sig i den nya verkligheten för att man missat något då. Eller? Sen jag blev kristen har jag aldrig tvivlat på att Gud finns, men jag har stundtals tvivlat på om han är på min sida eller inte. De senaste två åren har varit den största påfrestelse min tro någonsin utsatts för. Den händelsen som skapade mitt trauma var nämligen den situation som varit min största rädsla sedan jag var liten. Det var den situation som jag räknat med att Gud och alla andra krafter i universum skulle skydda mig mest i från. Det skapade en ilska och ett förakt i mig som jag aldrig upplevt innan. Känslor som lätt lockar dig in i mörkret om du låter dem rota sig allt för väl och allt för länge. Jag älskar mina nära och kära för att de stått ut med mig de senaste två åren, det har inte varit lätt. För när man är arg på Gud, universum och själva verkligheten som den är, och ilskan är ett okontrollerat raseri som inte kan nå sin måltavla, så läcker ilskan ut och alla påverkas. Ilskan är också ihopblandad med en rädsla som kommer från de djupaste delarna av ens medvetenhet. Från barnet i dig som står inför det monster som du varit mest rädd för, men är för litet för att försvara sig eller fly. Du vill att någon ska rädda dig, men den enda som kan rädda dig är du. Att veta att du har styrkan gör dig nästan tröttare än du var från början. Men du hittar kraften så småningom och du börjar kämpa. Du skriker och plågas och lever i den storm ditt liv blivit. Du ser på när den river ner den värld du byggt upp för att ersätta den med en annan. Du håller tag med allt du har och väntar på att stormen ska lugna sig. Det tar tid, men sakta men säkert blir vindarna allt lugnare. Det blir bättre om du ger det tid.
Runt årsskiftet hände något intressant. Jag hade kommit långt nog i mitt läkande att den värsta smärtan var över, men var fortfarande sjukskriven då jag hade en bra bit kvar att läka. Trots detta var det mycket som hände runt mig, som stressade mig. Jag hade redan börjat triggats några månader tidigare av min farmors bortgång och av att arbeta alldeles för hårt på min bok för att släppa den i tid, trots att den enda som jag behövde förhålla mig till var mig själv. Efter x-antal förseningar och diskussioner med Amazon om att omslaget på den fysiska boken inte blev som det skulle (den kampen är fortfarande inte över även om e-boken lyckades släppas i tid) hade jag pressat mig alldeles för hårt och min bipolära sjukdom triggades. Det var då det konstigaste hände. Den depressiva episoden som inträffade var den första episoden jag haft sen 2018, och jag har aldrig känt mig mer som mig själv än när jag gick runt i lägenheten i all den smärta som bara depression kan skapa. Det var den första situationen på två år där jag kände igen mig själv och på något sätt var detta starten för att pusselbitarna skulle falla på plats. Sen min PTSD hade startat hade jag inte haft en enda episod, vilket hade varit till stor förvirring för mig och bidragit ännu mer till att världen kändes overklig. Bipolär sjukdom var den chock som krävdes för att jag skulle kunna se verkligheten som den är och ändå känna att jag hör hemma i den. Tydligen så är verkligheten alltid verklig så länge jag är bipolär. Det var räddningen jag behövde och det fick mig att reflektera över min sjukdom, och minnas vad den egentligen betytt för mig.
Jag valde titeln på min bok, From the Fire Within, för att jag skrev en fiktiv bok som skulle beskriva hur det är att vara psykisk sjuk och om styrkan som man får av att vara psykisk sjuk. Att psykisk ohälsa gör dig stark, samtidigt som du får genomlida smärta som många inte förstår djupet av. Från den inre elden som vi alla har, som skiner starkast hos dem av oss som trotsat den djupaste smärtan, finner vi en styrka som kan flytta berg. Jag valde den titeln för att boken handlar om en karaktär som är bipolär, men boken nämner aldrig det högt, för att läsarna ska kunna relatera till karaktären utan att ordet ”bipolär” eller ”psykisk ohälsa” hindrar dem (ni vet hur det är). Jag valde titeln för att understryka vad boken egentligen handlar om. Att vår sjukdom också är vår styrka och exakt hur stark den kan göra oss. Jag läste boken om och om igen, jag läste titeln om och om igen, under åren jag led igenom min PTSD. Men jag hade glömt det underliggande budskapet, och spenderade stora delar av dessa år med att känna skam. Att jag skulle vara ensam resten av mitt liv. Vem skulle vilja ge sig in i det som blivit mitt liv? Jag tyckte synd om mig själv, stod inte upp för mig själv och såg min sjukdom som något att skämmas för. Jag hade glömt, men jag är påmind nu. Tack och lov att jag är bipolär. Tack och lov att den förbannelse som sjukdomen kan vara, gjort mig stark nog att genomlida de senaste två åren. Att denna förbannelse med all sin smärta hjälper mig komma ihåg vem jag är, hur vilse jag än är. Bipolär sjukdom är den livslånga prövning som tränat mig att resa mig upp vad som än händer. Som har varit med i bilden så länge att den med sin skarpa smärta alltid påminner mig vem jag är och vem jag varit. Detta är något som varit extra viktigt nu, då inte bara traumat utan alla mina minnen innan traumat blivit grumliga. Jag kommer aldrig ursäkta eller skämmas för den igen.
Jag har fortfarande en bit kvar på vägen att gå, men det är inte lika långt kvar. Jag kommer alltid få leva med det som hänt, med min PTSD och med min bipoläritet, men det är okej för jag är stark nog. Jag är säker nu på att Gud, universum, eller vad vi nu vill kalla det, hade något syfte med allt som hänt, även om vi aldrig kommer vara överens om val av metod (jag har ADHD, jag ”respekterar inte auktoriteter” blink blink!). Jag sitter här och väntar på det som lurar någonstans i mitt undermedvetna, på att skrivfebern ska ge med sig och att jag ska få ett sånt där djupt meddelande som bara smärtfulla händelser kan ge. Kanske blir det en ny bok. Kanske är det redan på väg att lossna. Kanske kommer det bara förse mig med en ny metod för att borsta tänderna.
Jag vet inte vad du går igenom just nu och än har jag ingen uppenbarelse att dela med mig av. Det enda jag kan erbjuda är en påminnelse om något som vi alla vet men lätt glömmer. Din sjukdom, din kamp, är din största styrka. Den stärker dig genom att utmana dig konstant. Den bygger upp dig genom att riva ner dig och sedan tvinga dig att sätta ihop dig själv igen med allt starkare material. Du har kämpat med den länge och mot alla odds har du nått ända hit. Du är stark, även när du inte vill vara stark. Du klarar vad som helst och mer ändå. Du kan falla ner i din mörkaste avgrund och klättra upp igen. Jag vet det, för jag har gjort det. Och du är minst lika stark som jag.
/Lovisa Rydén