En helg i slutet av 90-talet står en ung Ida Ali-Lindqvist och tittar på nykomlingarna i vardagsrummet på Franshammars behandlingshem, det som är det första Hasselakollektivet. De ska se introduktionsfilmen där grundaren K-A Westerberg medverkar. Ida är själv en av gamlingarna, en så kallad kollektivare. Nu undrar hon varför hon inte vet var hon är på väg i livet?
Hasselarörelsen var stor vid den här tiden och det fanns flera kollektiv som Franshammar. Grundarens dotter hade precis sagt att om Ida Ali-Lindqvist inte skärper sig får hon lämna Hudiksvall. För om det går dåligt för Ida kan Hassela få dåligt rykte. Men utan gemenskapen, vem är hon då?
I boken Jag är visst någonting beskriver Ida Ali-Lindqvist sin uppväxt i Östersund och tiden på Hasselas behandlingshem. Där var mottot att arbetarklassens ungar skulle bli goda drogfria medborgare med hjälp av fasta rutiner och arbetsuppgifter, och alla skulle behandlas lika. En slags kamratuppfostran gällde och i boken beskrivs en pennalism och sexism som känns igen från skildringar av överklassens internatskolor.
– Vi hade ett gemensamt språk, gemensamt sätt att sitta och gå, hur vi rörde oss, hur vi skrattade och vad vi skrattade åt. En dag var det bra, men nästa dag kunde du få kritik för att du förtryckte någon om du skrattade åt samma sak.
Samtidigt fanns en ideologi som i sig själv kunde låta inkluderande, där K-A Westerberg talade om att samhället svikit sina ungar och att det krävs ett lagbygge för att förändra det.
– Jag sågar inte Hassela jämns med fotknölarna, jag hoppas att det framgår i boken. Jag berättar om ett ställe som fått alltför mycket makt, och som stod ensamma på tronen. Våra politiker från höger till vänster tyckte att »skicka alla till Hassela så löser det sig«, säger Ida Ali-Lindqvist.
Efter skolbesök från Hassela och rekommendation från kommunens fältassistent kom Ida Ali-Lindqvist till Franshammar som 17-åring. Det skulle bli två år där, med en ny gemenskap men också psykningar och ett absolut krav på lojalitet mot Hasselarörelsen. Några problem med substansberoende hade inte Ida Ali-Lindqvist före Hassela, det kom däremot efteråt, när hon flyttat hem till Östersund igen.
– Då självmedicinerade jag med amfetamin för att jag hade sådan fruktansvärd ångest. Jag fick ett lugn och ångesten släppte. Just då visste jag inte vem jag var eller vad jag kände, bara att det gjorde ondare än innan jag kom till Hassela.
Det som sedan ledde till en förändring var en rad saker, bland annat att hon hade ett politiskt, feministiskt engagemang och hade närstående som ville att hon skulle sluta med amfetaminet.
– Jag lade in mig på psyket. Till slut kom jag i kontakt med det som Hassela föraktade, terapin. Och så fick jag gå hos missbrukarvården i Östersund.
– Jag hade också ett socialt nätverk som trodde att jag var kapabel till något annat, utan det hade jag inte suttit här idag.
Idag är Ida Ali-Lindqvist 44 år, utbildad både till journalist och samtalsterapeut, och har erfarenhet av arbete i missbruksvården i Stockholm. När hon skrivit på boken har hon haft stor hjälp av sina dagboksanteckningar från Hasselatiden, och av samtal med vänner som också vistats där.
Jag är visst någonting har fått mycket uppmärksamhet. Den respons som Ida Ali-Lindqvist uppskattar mest kommer från människor som själva bott på Hassela. Även anhöriga hör av sig och tackar för att hon satt ord på något som varit svårt att prata om.
På frågan om vad hon hade behövt istället som 17-åring säger Ida Ali-Lindqvist att det inte är så lätt att svara på, men kommer ändå med några reflektioner: Att någon bekräftat att man kan må dåligt utan att veta varför. Att de på BUP inte direkt sagt att hennes mående berodde på att hon är adopterad. Att hon fått fortsätta med fotbollen som hon var skicklig på och älskade.
– Och att någon sagt att det är vanligt att söka sin identitet i den här åldern. Som att jag var intresserad av både tjejer och killar, nej då passade jag inte in där heller.
– Jag hade kanske behövt komma till ett ställe där man var nyfiken på vem jag var, och hjälpt mig stanna kvar i det som gör ont.
Ida Ali-Lindqvist skrattar till och säger:
– Det fanns kanske inte så mycket att göra med mig mer än att bekräfta mig i min smärta och hjälpt mig att sätta ord på den. Men jag hade fan inte behövt åka på Hassela.
Text: Anna Morin
Foto: Nicklas Thegerström
Det här är en artikel från RSMH:s medlemstidning Revansch. Nyhetsrapporteringen i Revansch ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och utformas enligt journalistiska principer samt enligt de etiska publicitetsreglerna för press, radio och TV.
Fortsätt läsa Revansch
Bästa sättet att få tidningen är att bli medlem i RSMH, men det går även att prenumerera både som privatperson eller som organisation, skola, bibliotek, företag etcetera.