Det mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.
Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.
Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.
Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.
Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.
Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.
Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.
Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.
Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.
Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.
Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.
Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.
Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.
Det bästa som hänt mej!
De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!
Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.
Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.
Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.
Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.
/Ylva Kristina Larsson