Nyheter

  • Respons på TV-program om bältning

    Uppdrag granskning sände den 4 april ett program om bältning, där det togs upp att flera personer har avlidit inom heldygnspsykiatrin efter att ha spänts fast, bland dessa Daniel. Jimmie Trevett, RSMH:s förbundsordförande, reagerade och skrev en debattartikel som publicerades på debattsidan SVT Opinion:

     

    ”Tvångsåtgärder triggas ofta av dålig kompetens”

    ”Daniel dog efter att legat fastspänd i 42 timmar. Det får aldrig hända igen. Det är dags för psykiatrin att omvärdera sin syn på patienterna”, skriver Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH.

    Tvångsåtgärder triggas ofta i gång av dålig kompetens bland personalen och dåligt bemötande. Läkare jag mött har berättat att på en och samma avdelning förekommer mycket tvång när en viss personalgrupp arbetar, medan tvånget är minimalt när andra jobbar.

    Att Daniel, 34 år, dog inom psykiatrin, efter att ha legat fastspänd i bältessäng i 42 timmar, är inget annat än en tragedi. Tyvärr är Daniel inte ensam om att ha utsatts för tvångsåtgärder på ett till synes slentrianmässigt vis.

    Vi har många medlemmar i Riksförbundet för social och mental hälsa som har spänts fast och traumatiserats av det. Där själva vården alltså förvärrat den psykiska ohälsan.

    Och det sker helt i onödan.

    Sedan många år tillbaks finns också arbetssätt som minskar tvångsåtgärderna drastiskt.

    Det handlar om enkla metoder, såsom att personalen i ett tidigt skede uppmärksammar när en patient börjar bli uppvarvad, tar hen åt sidan, sätter sig med i ett lugnt rum, pratar med lugn röst och frågar vad patienten behöver för att komma till ro.

    Kanske lugnande läkemedel eller gå en promenad för att få frisk luft?

    På de avdelningar där personalen utbildades i detta arbetssätt minskade tvångsåtgärderna markant, visade projektet Bättre bemötande, mindre tvång.

    Att minska tvånget skapade också en lugnare vårdmiljö för övriga patienter, slapp vara rädda för att själva bli fastspända. Det skapade också en bättre arbetsmiljö för personalen, att slippa vara våldsamma under sin arbetstid.

    Detta borde vara välkänt inom psykiatrin och alla avdelningar borde ha utbildat sin personal i arbetssättet för att på så sätt minimera antalet fastspänningar.

    Men nej.

    Fortfarande rapporteras 4 000 bältesläggningar per år, som drabbar ungefär 1 500 personer. Troligtvis förekommer fler.

    Beslutet att spänna fast Daniel i bälte motiverades med att han var ”agiterad”, ”oförskämd”, ”hotfull” och ”instabil”. Förutom att det strider mot lagen att endast på dessa grunder lägga någon i bälte, borde psykiatrin börja fråga sig: Varför?

    Varför blir en person ”oförskämd” och ”agiterad”? Psykiatrin behöver rannsaka sitt eget beteende varje gång en person blir uppvarvad och ta lärdom av detta.

    Det är dags för Sveriges kommuner och landsting, SKL, och socialminister Annika Strandhäll (S) att ta till strängare åtgärder så att arbetssätt som minimerar tvånget i psykiatrin införs över hela landet.

    Psykiatrin ska hjälpa, inte stjälpa. Och framför allt ska vården inte leda till att folk avlider.

    /Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.

     

     

    Continue reading »
  • Uppropet #Psykakut

    Nu finns ett metoo-upprop för personer med psykisk ohälsa: #Psykakut. Det består dels av  en namninsamling, som även kan skrivas under av anhöriga och personer som jobbar med gruppen. Dels kan du som har psykisk ohälsa lämna vittnesmål om sexuella övergrepp till metoo@rsmh.se. Vittnesmålen samlas in i samarbete med Radio Totalnormal, som parallellt har samlat in vittnesmål och har ett helt program på #Metoo. Längre ned i denna text går det att läsa de vittnesmål som har samlats in hittills. På denna länk går det också att läsa Revansch med samma tema. Här kan du läsa våra debattartiklar som vi har skrivit om detta.

    Av de 24 vittnesmål som vi har fått hittills är det elva personer som har blivit utsatta i samband med den vård eller det stöd som de har fått på grund av sin psykiska ohälsa.  Det rör sig om allt från ovälkomna inviter till tafsningar, hot om våld, våldtäktsförsök och sexövergrepp. Tio av dessa har utsatts inom heldygnspsykiatrin. I åtta av dessa vittnesmål har en eller flera förövare varit personal inom slutenvården.  I den första texten vittnar ”N” om att hela tre olika manliga skötare som haft gränslöst sexuellt beteende i heldygnspsykiatrin. I Vittnesmål 24 berättas om en manlig skötare som har våldtagit inne på en slutenvårdsavdelning samt om en annan manlig skötare som tog på hennes bröst vid ett annat tillfälle då hon låg inlagd.

    RSMH:s kräver i namninsamlingen bland annat att rutiner för att minimera sexövergrepp måste införas både i den psykiatriska öppen- och slutenvården. Idag finns det bara på två av 19 slutenvårdsavdelningar enligt tidningen Feminsitiskt perspektiv. Det är fel! Det är viktigt för återhämtningen att kunna känna trygghet inom psykiatrin.

    (Denna text uppdaterades den 6 april 2018 med nya vittnesmål och därmed också ändringar i antal utsatta med mera som nämns i texten ovan.)

     

    Vittnesmål 1.

    ”Efter mitt sammanbrott efter rättegångens avslut för något år sedan när min förövare blev friad och jag försökte ta mitt liv, så blev jag tvångsinlagd i den psykiatriska slutenvården för att det ansågs vara fortsatt fara för mitt liv då jag mådde så dåligt.

    Under tiden där mötte jag många fantastiska människor som arbetar i vården trots otacksamma arbetsförhållanden och låg lön. Men också många, allt för många, gränslösa maktmissbrukande anställda som både utnyttjade den tillit patienten har för dem och även begick rena övergrepp. Och patientgruppen i psykiatrin har absolut ingen röst. Där är man per definition inte trovärdig.

    På grund av mitt tidigare långa friska vuxenliv, min utbildning och mitt arbete bland annat som chef och min förmåga att kommunicera och att jag inte hade och inte fick någon annan diagnos än traumatisering kunde och fick jag säga ifrån när någon gick över gränsen mer än kanske många andra – men även om de lyssnade på mig ledde det inte till någon verklig förändring.

    När du säger att du är rädd för att vara ensam med män du inte känner blir du mött med irritation och oförståelse. Och när du berättar om vad som hänt mellan dig och manliga skötare du varit ensam med märker du att även de som tror dig inte tycker att de behöver göra något åt det. Det är som om övergrepp inom psykiatrin inte räknas lika mycket som de övergrepp utanför psykiatrin som i många fall lett till att man hamnat där. Som om tvång och fasthållning och att någon tar på din kropp när du inte vill skulle vara mindre traumatiserande för att det sker i sjukvården.

    Så här var det för mig precis när jag kom till slutenvården direkt efter utskrivning på intensiven efter mitt självmordsförsök:
    Jag har aldrig varit i psykiatrin tidigare och är totalt omskakad av det som hänt, efter några dagar i respirator är även kroppen väldigt skör. Jag har så kallat ”ständigt sällskap” – det betyder att man har en person som byts av varje timme, de bevakar en dygnet runt även på toaletten och när man sover sitter de precis bredvid sängen du förväntas kunna somna tryggt i. Jag sitter i landstingskläder och min värld har gått itu, hemma sitter min familj och gråter. Jag vet inte när jag får se dem igen. Min våldtäktsman och förövare är friad och jag är inlåst för att min smärta blev för stor.

    Den omvända logiken i allt detta har slagit mig till marken och genom den. Då lägger den manliga skötaren A sin arm om mig och berättar om hans tips för ett bra liv – att vara otrogen, det är han mycket och ofta. Att han vet hur han ska muntra upp mig. Att han tycker om att se på när jag duschar/kissar/sover/byter om. Att jag bara måste ”slappna av lite” så kommer jag må så mycket bättre. Han berättar sexskämt och väntar sig att jag ska skratta. Medan A pratar tar han på mina knän, mina lår och min midja och lägger armarna om mina axlar även när jag försöker komma längre bort från honom. Jag ska ju inte sitta där och “vara sur”.  Han bestämmer vart jag får gå och hur nära han ska få stå när jag kissar.

    Det är hans jobb och jag kan inte protestera. Jag gör det ändå efter ett tag och till slut tar de bort just honom från listan på de som har mig på sitt schema. Men A jobbar vidare än i dag. Ofta med unga tjejer ”för han är ju så extra engagerad” sa en personalansvarig där när jag senare frågade. En annan man i personalen, H, som ska gå av sitt nattskift väcker mig vid fem på morgonen och säger hej då ”men helst vill jag krypa ner i sängen hos dig”. (Det H säger kanske verkar som en liten sak men i den stunden när jag hör det vet jag ju inte vad som kommer hända härnäst. Och det finns ingenstans jag kan ta vägen. När sånt här händer dig när du är inlåst finns ingen känsla av trygghet någonstans. Du kan inte komma längre bort än du är. Du är inträngd i ett hörn och någon annan står framför dig med en låst dörr bakom sig som bara han har nycklarna till.) H anses också vara en tillgång på jobbet. Engagemanget han visar och att han tar på sig extra nattpass. Särskilt hos de extra jobbiga patienterna – de ångestfyllda tjejerna.

    Efter det här lyckas jag argumentera mig till att inte ha manlig personal på natten. Oavsett om de tar det jag säger på allvar så förstår de till slut att det blir för besvärligt att inte göra ett undantag och sätta bara kvinnlig bemanning hos mig. De första nätterna har jag bara kvinnor och jag kan somna utan sömnmedel för första gången. Men så en natt vaknar jag upp i badrummet av att en man jag aldrig sett förut, han presenterar sig som B, står på huk över mig, han har sina knän på varsin sida om mitt huvud och handen på min rygg. Jag ligger i landstingstrosor och t-shirt på kakelgolvet och fryser och gråter mitt i en mardröm.

    B har föst ut den kvinnliga skötaren utan att hon protesterade eller nämnde att det var sagt att jag bara skulle ha kvinnlig bemanning. Han har sin hand på min rygg, lite in under tröjan och tummen stryker lite över min hud. Hans hand är varm och för en sekund koncentreras hela mitt sinne på värmen från hans hand. Gesten är nästan ömsint. Jag undrar var den kvinnliga skötaren har gått men jag vill inte bråka, jag mår för dåligt just då. Jag är rädd och osäker och tänker att just han kanske ändå är snäll. Även om jag bråkat mig till kvinnlig personal vill jag inte vara den som övertolkar och bråkar i onödan. B vill mig nog bara väl ändå. Jag kan inte säga någonting, jag mår för dåligt och mina tankar är för påverkade av min mardröm och det förvirrande i att jag vaknar upp på ett annat ställe än jag var när jag somnade. Det enda jag är medveten om är hans hand och hur den rör sig, men just i den stunden vet jag inte om den är ett hot eller en hjälp. Jag vet bara att det är något som känns fel trots att han ser snäll ut.

    När han reser mig upp följer jag fogligt med. Utanför badrummet står en annan kvinnlig skötare som möter min blick. Jag tänker ”hjälp mig” men jag vet inte riktigt varför just då. Allting känns så långt borta och det enda jag är helt medveten om är hans hand på min rygg, fortfarande lite in under tröjan. Varför säger hon ingenting? Varför säger jag ingenting? Hon går och B för in mig i rummet och ner i sängen. Jag ligger på rygg och tittar på honom. Hans hand har glidit runt och ligger nu på min mage och min tröja är uppdragen precis under brösten. Lätt vilar den där men ändå är den som en sten som bestämmer att resten av min kropp inte får röra sig. Det är som om jag bara är ett litet barn och jag har inga ord och det enda jag tänker på är hans ansikte som är ovanför mig. Han har en extra liten mun och plufsiga kinder minns jag. Han pratar om att hans fru lämnade honom för fyra månader sedan och hur ensamt det är. Han stryker med fingrarna över min mage och jag fryser. Han fortsätter ta på min kropp och jag ligger fastlåst i en skam över att jag inte förmår röra mig. En gång till kommer en kvinnlig personal in i rummet (då lägger han täcket över sin hand och från sidan ser hon ingenting annat än att han sitter väldigt nära) men han säger bara “jag tar det här” och hon går.

    Efter två timmar av att han går på upptäcksfärd över min kropp drar han upp täcket och säger att nu måste jag sova innan morgonpasset kommer. Han går och den dagen kan jag bara ligga stilla under täcket och blunda men ingen frågar varför eller nämner det som hände under natten. Jag slutar bråka om att jag bara vill ha kvinnlig personal. De är nöjda och tror att jag mår bättre, för jag är ju så lugn och säger ingenting längre.

    Jag förstår inte hur de kan använda manlig personal att sitta som ensamt vak till kvinnliga patienter när man vet att majoriteten av kvinnorna i psykiatrin varit med om svåra övergrepp av framför allt män. På natten förväntas du kunna somna med en främmande man i rummet. Och du vet att de byts av och att det kommer komma in andra män som du aldrig sett och sitta bredvid din säng när du sover. Det behövs mycket sömntabletter för att kunna somna med den vetskapen och det är svårt att medvetet ta så mycket sömnmedel så din kropp inte märker när någon kommer in i ditt rum eller vad de gör.

    När du är patient i den psykiatriska vården oavsett orsak är du aldrig trovärdigare än den som är satt att vakta dig och som har mandat att tolka dina ord och klä av dig dina kläder och som har nyckel till ditt rum där du är inlåst på ibland obestämd tid. Berättar du om vad som sker kan det ibland hända att de tar det som en bekräftelse på hur sjuk du är och det kan till och med förlänga tvångsvården.”

    /N

     

    Vittnesmål 2.

    ”Under min första period inom slutenvården, inlagd för suicidprevention och svår panikångest fick jag snabbt förtroende för min kontaktperson, den vårdare som ”tilldelades” mig. Allt jag berättade för honom, mina erfarenheter och sårbarheter använde han sedan för att manipulera och kontrollera mig. Han började göra närmanden, både fysiska och verbala, som så småningom övergick i övergrepp. Jag skämdes och mådde fruktansvärt dåligt och klarade inte av att prata om det förrän 1,5 år senare.

    Polisen som tog emot anmälan avfärdade det hela, kvinnojouren svarade bara ”jaha….” efter att jag berättat min historia, och erbjöd ingen hjälp alls, läkare har ifrågasatt att jag inte ”var med på det hela” och avdelningen det hela hände på har förnekat alltsammans. Vid den första interna anmälan litade man mer på mannen än på mig och min psykolog (som anmälde) och först när det inkommit ett par anmälningar till mot samma vårdare gav man honom möjligheten att säga upp sig (dvs han fick inte ens sparken). Mannen var fri att gå vidare och ta en ny anställning som undersköterska med mängder av möjligheter till nya övergrepp. Ungefär ett år efter mina övergrepp fick jag berättat för mig om en annan händelse där en patient utsattes av en annan vårdare, på samma avdelning. Flera läkare och behandlare har genom åren varit övertygade om att mina 4 påföljande inläggningar förmodligen hade kunnat undvikas om inte övergreppen inträffat. Min PTSD lär jag få leva med resten av mitt liv.

    I mina möten med polis, vård och faktiskt till och med kvinnojouren har jag fått övergreppen ifrågasatta just utifrån mitt psykiska mående och faktumet att det inträffade på en sluten psykiatrisk avdelning – en psykpatients historia blir per automatik bortförklarad med att det handlar om en patient som söker uppmärksamhet, som ljuger och/eller har inbillat sig allting. Även personalen på avdelningen – i mitt fall – förnekade att något pågick, trots att jag i efterhand har fått höra från en vårdare jag senare mötte på ett annat sjukhus att de såg och hörde, men inte agerade. Allt för att man var rädd om sin (visstids-)anställning och för att förövaren/vårdaren ifråga hölls om ryggen av sina närmaste chefer.

    När man blir inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning blir man det utifrån att man inte förmår att fatta vettiga beslut om sitt eget liv. Man lägger i praktiken sitt liv i någon annans händer – och där om någonstans måste man kunna lita på personalen, lita på att vara skyddad och respekterad. Att bli manipulerad, utnyttjad och tvingad till sexuella handlingar och dessutom sedan hävda att man ljuger för att få uppmärksamhet är något av det största svek man kan utsätta någon för. Psykiatrin ska hjälpa, inte stjälpa.”

    /”Sara”, som var med i Daniel Velascos radiodokumentärserie ”Patienten och tystnaden”.

     

    Vittnesmål 3.

    ”Jag ligger i sjukhussängen på en psykiatrisk avdelning för vuxna, fast att jag bara är sjutton. Jag är neddrogad av starka mediciner. Jag vaknar av att en skötare, som sitter vak på mig, har böjt sig över mig när jag sovit. Han tar på mig, innanför kläderna. Jag förstår ingenting, stelnar till. Jag däckar ganska snart igen, sover en konstgjord sömn.
 Dagen efter vet jag inte vad det var som hände, var det en dröm eller var det på riktigt? Jag säger inget till någon, vill inte kasta runt lösa anklagelser. Han jobbar nästa natt också. Jag är inte lika drogad och är på min vakt.

    Det händer igen, samma sak. Den här gången är jag säker på vad som hände. 
Jag talar med två läkare om det här, först jouren och sen på måndagen med avdelningsläkaren. Jag vill inte anmäla, inte då, vill fortfarande skydda skötaren, han som är så snäll!
 Det konstiga är att när jag sen vill anmäla så skrev inte läkarna om det i journalen, det finns inga datum, avdelningsläkaren ger en luddig kommentar om att han inte hade uppfattat det på ”det sättet”. Åtalet läggs ner. Jag talar med många patienter som upplever att journaler inte är till för patienterna, utan för att skydda personalen.”

    /Anonym

     

    Vittnesmål 4.

    ”Jag har varit utsatt för två våldtäktsförsök inom slutenvården när jag var inlagd där i mitten av 1990-talet. Det är ett tag sen, men vid två olika tillfällen. Spåren sitter kvar djupt. Det blev inga fullbordade våldtäkter tack och lov. Första gången var det en i personalen, en städare som städade mitt rum när jag låg utslagen i sängen efter ECT. Det andra försöket skedde av en medpatient när jag låg i bälte. Inte tillåtet enligt lag att bli lämnad ensam i bälte, men så skedde. Vid båda tillfällena började jag skrika. Då försvann de.

    Jag berättade inte för någon förrän långt senare. Jag var säker på att ingen skulle tro mig. När jag väl berättade för min boendestödjare berättade hon för den överläkare (kvinnlig) som tjänstgjort på avdelningen vid tillfället och hon ska tydligen ha blivit mycket upprörd. Jag kom till samma avdelning med samma läkare igen, men hon talade inte med mig om saken.”

    /Carin.

     

    Vittnesmål 5.

    ”Jag blev inlagd på en psykavdelning på grund att jag var deprimerad och satt ensam i ett rum på avdelningen. Då kom en anställd in och satte sig mittemot mig. Han flyttade närmare och närmare och började snart att ta på min kropp. Jag kunde inte tro att det hände, ändå var jag så ur kraft att jag inte kunde yttra ett ord eller försvara mig själv. Till sist kom en annan personal in och då låtsades den här mannen som ingenting hade hänt. Senare sa jag till ett annat vårdbiträde att den här mannen hade antastat mig. Han pratade då med överläkaren som sa att jag borde skriva en formell anmälan och det gjorde jag.

    Ångesten i mig byggdes upp och nästa morgon så gick jag tillbaka till det rum där det hände och var jättearg. Jag var arg på honom för det han gjorde och på mig själv som inte ens orkade säga ifrån. Jag tänkte på det och tittade på det stora fönstret i rummet som hade en kedja med hänglås på. Jag kunde se att jag skulle kunna ta mig ut om jag ville. Jag ville visa att det fanns ingen säkerhet i deras lås. Jag tog mig ut och stod på taket på sjukhuset. Personalen på avdelningen mitt emot såg mig där och cirka fem “skötare” kom ut och försökte få mig in. På grund av det som hade hänt ville jag inte att någon skulle röra vid mig så jag sa att jag var villig att gå in av mig själv. Detta lyssnade de dock inte på utan tog tag i mina armar och ben, bar in mig på avdelningen och gav mig en spruta i skinkan. Sedan flyttade de mig till en annan avdelning, våningen för kraftigt psykotiska patienter. Till min förskräckelse såg jag att den tafsande mannen jobbade just här, han hade varit extravak på den lugna avdelningen. Jag blev skräckslagen eftersom jag kände att medicinen från sprutan börjat verka och bad att få ringa ett samtal. Jag ringde min mor och bad henne ringa till avdelningen och säga att mannen i fråga inte fick vara där. Hon ringde dit flera gånger och slutligen tog de mannen från avdelningen. Detta gjorde dock att resterande personal inte blev särskilt väl inställda till mig eftersom jag sett till att deras kollega hade fått gå.

    Jag var så pass medicinerad att jag inte ens klarade av att äta på egen hand. Jag hade hjälp med detta och den som matade mig pressade ner köttbullar i halsen på mig trots att jag var vegetarian. Sköterskan som var ansvarig för medicineringen sade att mannen som tafsade på mig har en fru och flera barn och skulle inte vara ett dugg intresserad av mig. Hon hotade med att ge mig fler antipsykotiska sprutor i sömnen och sade att “Då kan de tafsa på mig hur mycket de vill utan att jag skulle kunna göra något. Överläkaren på avdelningen frågade vad som hade hänt och efter att jag berättade det så förklarade hon att jag var förvirrad och att det inte hade hänt.

    Vid två andra tillfällen var det samma sak. Jag förstod att för att få komma ut från avdelningen krävdes det att jag godtog det hon sade. Jag sade att jag mådde bättre, förstod att jag var i behov av deras vård och att jag måste ha varit förvirrad. Jag fick signera ett papper angående det och fick därmed reducering av medicinerna så att jag fick återvända till den lugna avdelningen. Sedan dess bestämde jag att jag aldrig mer skulle till just det sjukhuset. Jag blev dock kraftigt psykotisk en annan gång. Min son tog då beslutet att lägga in mig just där igen eftersom han inte visste av någon annan psykakut i närheten. Jag kände mig livrädd där eftersom jag inte litade på dem och det gjorde att min psykos eskalerade och blev till en riktig mardröm där jag bland annat trodde att de torterade min son och att jag själv skulle bli kvar där för alltid. Jag hade tappat talförmågan, tid och rumsuppfattning och vet inte vad som hände under de dagarna. Efter några dagar flyttades jag till ett annat sjukhus och där jag fick hjälpen jag behövde.”

    /Anonym

    Vittnesmål 6.

    ”Jag var 13 och festade med äldre och ville egentligen bara dö. Trodde inte mitt liv kunde bli värre. Till min bästa väns killes 25-åriga bror förmodligen knarkade ner mig och sen tog min oskuld. Jag vakna upp med en kuk i mig och efter att den värsta dimman lagt sig och jag ropat på min vän så såg jag kniven, jag frös till is och förstod att nu håller jag käften annars dör jag. Min ”bästa vän” är i samma rum och vänder bokstavligen ryggen till mig efter jag ropat på henne. Polisanmälan fanns inte i mitt universum, rätten svek mig när de friade min misshandlande bonuspappa där det fanns bevis. Här var det ord mot ord plus att han hade vittnen som skulle ljuga åt honom.

    Tre månader senare lyckades jag nästan ta mitt liv, han tog det sista jag värderade hos mig själv! Men han tog även min själ.
    Jag var runt 14 när jag hatade mig själv för att jag var så äcklig, smutsig och att den sista strimman av barndom var borta, när jag fick kontakt med två olika män som under flera månader kämpade för min tillit, berättade för mig hur vacker jag var och sa att de älskade mig. Sen kom dagen de ville ha nakenbilder, något jag inte ville, men jag ville inte heller förlora dem.
    Sen kom dagen de ville att jag gjorde saker jag absolut inte ville och då kom hoten. Skickade jag inte bilderna eller gör sakerna på Skype skulle de lägga upp bilderna överallt. Vi försökte polisanmäla efter att jag berättade för min assistent på skolan att ena mannen var hennes pojkvän. Men snuten är inte till för offer som mig. De är bra på trafikbrott tror jag.
    Mindre övergrepp var vardagsmat för mig vid det här laget, men jag förväntade mig aldrig att min pojkvän skulle våldta mig när jag tagit min sömnmedicin som han visste gav mig minnesluckor och riktigt tung sömn. Att det tog ett tag innan jag var väck och att jag skulle fatta när jag vakna med smärtan i röven var något han inte hade räknat med. Tog mig månader att acceptera att den snälla killen jag var tillsammans med hade haft analsex med mig när jag sov. Han hade tjatat om analsex sedan vi blev tillsammans men jag vägrade. Han tog helt enkelt friheten, för ”det är väl inte våldtäkt om det är min flickvän?!”.
    På ett behandlingshem försökte en annan boende ha sex med mig men jag puttade bort honom och mordhotade han när han tvingade sig på mig, så han sprang ut fort. Nästa dag fick jag veta att han gick in till min vän och våldtog henne. Flickan var 15 och han tog hennes oskuld. Behandlingshemmet ville skydda sin rygg men till slut ringde de snuten. Förundersökningen inleddes och avslutades på tre sekunder. Behandlingshemmet tyckte inte händelsen involverade mig när jag var målsägande i polisärendet. Så min kontakt på socialtjänsten fick inget veta.”

    /Anonym

     

    Vittnesmål 7.

    ”Under en period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt fick jag väldigt stor hjälp av en manlig kontaktperson. Min självkänsla var på botten och att leva med daglig ångest under åratal gjorde att jag kände att jag inte orkade längre. Jag ville inte dö, men jag orkade inte leva!

    Min kontaktperson var ett fantastiskt stöd för mig under en lång period i mitt liv. Han ringde till exempel till mig varje morgon och fick mig att tycka att det var värt att leva en dag till.

    Han var väldigt kärleksfull och sa även att han älskade mig. Jag var så svältfödd på kärlek ända från barndomen att jag trodde på varje ord han sa. Det klassiska ”min fru förstår mig inte” blev för mig ett löfte om äktenskap och evig kärlek. Att han var dubbelt så gammal som jag utgjorde inget hinder för mig. Vi inledde ett sexuellt förhållande men det var alltid på hans villkor.

    Så småningom började jag må bättre och därmed också ifrågasätta vår relation. Jag kom ganska snabbt till insikten att han aldrig hade haft en tanke på att skilja sig och gifta sig med mig eller ens ha ett långvarigt förhållande. Jag kände mig oerhört sviken och utnyttjad.

    Jag hade varit så starkt beroende av honom och litat på honom. Och han hade också betytt väldigt mycket för mig och mitt tillfrisknande. Det var också detta att han både var ”ond” och ”god” som gjorde det så svårt för mig att se klart på situationen och sätta gränser.”

    /Anonym

    Vittnesmål 8.

    ”Jag heter Ulrika Westerberg och ska berätta min historia för dig som drabbats för att kanske kunna förkorta lidandet och för dig som vill skydda dina medmänniskor som drabbats, genom att våga ställa frågor i syftet att hjälpa till med läkningen. Jag var sjutton, jag var full och han var stor, tung ­ så jag hade inget sätt att försvara mig. Alkoholen gjorde att jag inte hade kontroll över min kropp när han puttade ner mig på en säng i huset där det var fest. Han var 26 och jag var smickrad att han uppvaktade mig så jag flörtade tillbaka men hade inte en tanke på att ha sex. När jag insåg att jag inte kunde komma undan reagerade min kropp med att spela död då jag varken kunde slåss eller fly. Jag skämdes för att jag blev våldtagen. Berättade ingenting för någon. Kommer ihåg då jag tänkte att ”eftersom jag inte känner något efter det som hänt så har jag inte heller tagit skada av det”. Trettio år senare, kom känslorna ikapp. Med andra traumatiska händelser i mitt liv präglades jag att bli känslomässigt avstängd.

    Jag har alltid trott att jag på ett medvetet sätt valt att inte ha barn, familj och nära vänner men förstår nu att minnena har varit för smärtsamma att hantera och nära relationer har blivit hotfulla med risk att bli påmind om det smärtsamma. Att återuppleva skammen, skulden och äcklet för min kropp som blev besudlad.

    När jag blev för utmattad av att omedvetet undvika minnena/kunde jag inte förstå vad som hände mig. Mardrömmar, flashbacks och en enorm rädsla för främlingar drev mig in i dissociation och jag trodde jag skulle bli permanent vansinnig, rädd. Först med terapi, en doktor som jag alltid blivit respektfullt bemött av och en tryggare tillvaro så kunde min självdestruktivitet på olika sätt minska. Jag önskar ingen det jag erfarit. Det har varit ett helvete.

    Till dig som bryr dig om dina medmänniskor och vet att någon drabbats, var inte rädd för starka reaktioner från den drabbade / utan var där istället och stötta så personen kan få återhämta sig. Att få berätta är läkande. Att förstå att det inte var den korta kjolen, det flörtiga beteendet eller alkoholen som var orsaken till det sexuella övergreppet. Det är alltid förövarens fel för även om offret inte sagt nej så betyder det inte heller att det självklart är ett ja. Till dig som drabbats: hitta grupper som Föreningen Tillsammans att få stöd i, leta upp läkare och andra professionella som förstår hur just du fungerar och var inte rädd för att byta tills du hittat vård som fungerar för dig. Som Wonsa till exempel, som är den enda kliniken i Sverige som är specialiserad på sexuella övergrepp. Där finns bland annat metoder du slipper återtraumatisera dig genom att tala om händelsen. Håll det aldrig inom dig även om det känns som du ska bli tokig om du börjar öppna dig för alla de känslor som uppstår, för gör du inte det kan du förlora ett helt liv. Det enda liv du har.

    Jag har varit i kontakt med slutenvården ett flertal gånger sedan 2012 ända fram till förra året. På underbemannade slutenvårdsavdelningar och i kontakten med ibland högst oprofessionella mentalskötare och bristen till regelbundet återkommande samtal med läkare/psykolog/kurator, har mitt förtroende tagit slut då de inte skyddat mig eller övertygat mig att de kan erbjuda en trygg plats.

    Andra patienter har skrämt mig och att försöka sova tryggt med främlingar i slutenvården har förvärrat mitt tillstånd med ökade flashbacks, mardrömmar och panikångestattacker. Mentalskötare har skrämt mig då de väckt mig genom att ta tag i mig när jag  sovit eller när de gör sina nattliga patrulleringar. De har förringat min rädsla genom att svara att ”det inte var så farligt”, att den högljudda patienten ”inte är våldsam” eller bara genom att undvika spegling och gå sin väg utan svar.

    Vid ett tillfälle ställer sig en psykotisk man med händerna på kortändan på min säng strax efter jag lagt mig och stirrar på mig, utan ett ord. När jag påtalade vad som hänt tittade personalen valhänt på mig och ifrågasätter vad jag just sagt. Sen säger de bara att jag får tala med andra då de slutat sitt pass men någon annan personal finns inte till hands då de sitter i möte. Ingen tar på sig att lugna mig eller prata med mig och sedan dess har jag inte kunnat sova bra på sjukhus i rädslan att återigen bli våldtagen. När det hände hade en kvinna blivit nyss blivit våldtagen på ett annat sjukhus i Stockholm så jag hade dessutom det färskt i minne.

    När jag mått som sämst och inte själv tagit kontakt med personal har det flera gånger tagit dagar innan någon satt sig ned med mig och talat om mitt mående. Att inte dagligen ha avskilda samtal gör slutenvården till en upplevelse av förvaring snarare än tillfrisknande och förvirringen blir stor. Att när det alltid har varit svårt att be om hjälp och sen göra det men sen bara upptäcka att vården inte kan erbjuda en trygg plats har  minskat tilliten än mer och slutenvårdsperioderna sträckt sig över månader utan förbättring.

    Lyckligtvis har min öppenvårdsläkare insett att slutenvården är högst olämpligt för mig, men vi båda ser ett stort problem när jag under depressiva perioder inte vill leva och nu inte har någonstans att vårdas. Istället har jag börjat leva med tanken att mitt liv kommer att bli förkortat under en återkommande period av livsleda då det inte längre finns en trygg plats för att kunna börja om och få en tids återhämtning.”

    /Ulrika Westerberg

     

    Vittnesmål 9.

    ”Rädsla på natten. Det var på en psykosavdelning på mitten av 1990-talet. Det var natt och man skulle sova, vilket inte underlättades av att personalen gick runt någon gång efter midnatt och öppnade varje dörr och tittade in och kollade av att patienterna sov. Man väcktes av denna koll eftersom många gånger hade personalen träskor på sig och lyste in i rummen med en ficklampa. Nåväl, tanken med denna koll var ändå god, att se att alla sov tryggt.

    Tyvärr hade det motsatt effekt eftersom patienterna vaknade. Rummen kunde vara delade av två patienter av samma kön, men rätt många rum var enkelrum. Dörrarna till patientrummen saknade möjlighet att låsas. Vid flera tillfällen under den vårdperioden vaknade jag på småtimmarna av att en sömndrucken manlig medpatient stod vid min säng i endast det sjaviga sjukhusnattlinne som lämnar ändan bar. Stor, kraftig, oklädd man vid sängen dessutom förvirrad av sin psykossjukdom och tunga medicinering. Jag kan ju bara säga att jag var så rädd för våld i den stunden att jag inte vågade skrika. Dessutom brukade inte personalen komma om någon patient skrek. Många skrek av ångest, och sådana känslor som ångest skulle patienterna lära sig att ”härbärgera” enligt de nya kognitivt beteendeterapeutiska metoderna. Så att skrika var ingen lösning för att påkalla hjälp – rädslan fick man som patient bära ensam.

    Jag vill också berätta om ekonomisk misär och utsatthet vid psykisk sjukdom. En bekant berättade en dag på mitten av 2000-talet att hon önskade att hon slapp ha sex med en man som hon brukade träffa i grannskapet. Jag sa åt henne att hon fick väl göra slut med honom då. Men då sa hon ”vi är inte ihop”. Och jag frågade ”vad menar du?” Hon svarade: ”Jo du förstår att när mina pengar är slut så finns det en vecka kvar då jag är pank och inte kan köpa mat, och det går väl an, men jag måste ju ha mina cigaretter. Så han brukar ge mig ett paket om jag ligger med honom.”

    Ekonomisk misär, lägsta sjukersättningsnivå då personen blev sjuk innan hon hunnit ut i ett arbetsliv. Pengar som inte räcker månaden ut om man dessutom är rökare. Män i grannskapet som utnyttjar detta. Hon får sälja sin kropp för ett paket cigaretter, fastän hon inte vill. Nikotinberoendet och den usla ekonomin som psykiskt sjuk gör henne extremt utsatt.
    Är det bättre i dagsläget? Jag skulle inte tro det. Nu blir folk dessutom utförsäkrade och hamnar med ännu lägre ekonomiska tillgångar om lägsta sjukersättning ersätts med en obefintlig a-kassa eller försörjningsstöd. Jag har sett folk äta mat som de funnit i sopkärl, halväten korv med bröd, eller dumpstrad mat.

    Det finns kvinnor som går hungriga eller äter på soppköket fastän de inte är hemlösa, eftersom de inte har pengar till mat.
    Andra kvinnor med psykisk sjukdom som blivit hemlösa har fått höra att de måste bo minst ett halvår på härbärge innan det kan bli aktuellt med ett bostadssocialt kontrakt. De flesta härbärgen tar emot män. Det blir för krångligt, tycker de ansvariga, med kvinnor mitt ibland alla hemlösa missbrukande män på ett härbärge.

    Kvinnor med psykisk sjukdom som utsätts för våld i nära relation är inte välkomna på kvinnojourernas skyddade boenden. Där anser de ansvariga att det blir för jobbigt för de andra kvinnorna och deras barn om det finns en kvinna som är psykiskt sjuk på det skyddade boendet. Så dessa kvinnor med psykisk sjukdom avvisas, och om de kommer in så stängs de av inom några dagar, och hänvisas till gatan eller åter till sin destruktiva våldsamma relation.

    Psykiatrin tar bara emot folk som är akut psykiskt sjuka och har inte plats för folk som främst behöver ett boende. Kommunerna i storstadsregionerna tampas med bostadsbrist och har svårt att få fram lägenheter. Vanliga hyreskontrakt är nästan omöjliga att få med så låg ekonomi och ännu sämre chans att få hyra om det dessutom finns skulder till den förra hyresvärden. Inte ens insatser som ”Bostad Först” går att få om man har tidigare hyresskulder. Inom kyrkorna finns många gånger fördomar mot psykiskt sjuka och dessa personer får ofta inte tillträde till stöd och gemenskap på samma sätt som så kallat friska.

    Allt detta gör att kvinnor med psykiska sjukdomar blir oerhört utsatta med stor risk för att bli sexuellt utnyttjade och våldsutsatta. För vem vill inte få sova inomhus, äta ett varmt mål mat eller slippa röksuget en stund? I ekonomisk utsatthet är sexuell frivillighet ett mycket relativt begrepp. Och dessa kvinnor är dessutom nästan helt rättslösa. När våld har förekommit och kvinnan ber om besöksförbud, så nekas detta ofta, eftersom 1) hon inte är tillförlitlig eftersom hon är psykiskt sjuk och 2) hon antagligen skulle gå tillbaka till mannen ändå. Fattig, våldsutsatt, utsatt för sexuella övergrepp och rättslös – det ger inget gott betyg åt ett land med en av de högsta graderna av välfärd i världen för ”Medelsvensson”.”

    /Anonym

    Vittnesmål 10.

    ”Jag låg tvångsinlagd för några år sedan (2011), för självmordsförsök. Jag fick inte lämna avdelningen. Då kom en av vårdarna fram till mig och sa att han ville att vi skulle gå och fika tillsammans på ett café när han slutade jobbet. Jag ville inte stöta mig med honom, eftersom han hade makt över mig. Så jag sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag naturligtvis gjorde, men inte med utgångspunkten huruvida jag ville följa med eller inte. Utan med utgångspunkten vad jag skulle ta mig till med predikamentet. Ett flertal dagar senare så kom han tillbaks och frågade mig samma sak igen. Efter det så berättade jag för överläkaren på avdelningen vad som hänt. Han vidtog ingen åtgärd vad jag vet. Det var så han behandlade alla klagomål fick jag uppfattningen om. Typ ned i papperskvarnen, patienterna har alltid fel, personalen har känslor som de behöver få agerandeutrymme för.

    Nu till mitt huvudsakliga vittnesmål: Mina föräldrar flyttade isär just innan jag fyllde fyra år 1968. Jag har rätt många olika sorters minnen från tiden då de bodde ihop, men mitt allra första minne är det här: Jag försökte springa, men det gick inget vidare. Genom hallen och in i mina föräldrars sovrum. Min pappa var bakom mig i hallen. Jag tog mig fram till där mamma låg, sträckte fram armen och drog i täcket över hennes fötter… Då lyfte han upp mig och han var arg. Jag var väldigt rädd för honom. Sedan ”försvann” jag under tiden som han bar mig ut i hallen.

    Jag var fyra år och var utan mamma hemma hos pappa. Han, min bror och jag hade varit på en sandstrand och badat. När vi kom hem till honom sa han åt min bror att gå in i lägenheten, mig föste han in i badrummet, som låg alldeles innanför ytterdörren. Han stod mellan mig och dörren. Jag hade inga andra minnen än det som står skrivet ovan – men jag fattade i alla fall vad som skulle hända. På ett ungefär. Jag grep tag i badkarskanten med båda händerna, och tänker ett ord om och om igen massor av gånger: Äckligt! Äckligt! Äckligt! Äckligt! Äckligt! Äckligt! Äckligt! I evigheter, medan jag kände hur han drog ned mina bikinibyxor och slickade mig på och mellan skinkorna. Jag frågade honom vad han gjorde… Han sa att han borstade bort sand. Men jag kunde känna att det var en sträv tunga, ingen hand. I evigheter. Jag har inget minne av att jag kom ut ur det badrummet då. Jag har inget minne alls av att det slutar.

    En natt några år senare, jag kanske var sju, åtta år och tiden var diffus på ett annat sätt så sov min styvsyster över hos en kompis. Hennes sovrum var inrett i en garderob med fönster. Jag skulle sova ensam där. Jag stoppade lakanet in under hela kroppen, och vred täcket om halsen. Han brukade ta stryptag på folk, ”polisgrepp” sa han (han var en sorts ingenjör, inte polis dock). Jag hade börjat vrida täcket runt halsen så att jag skulle hinna vakna innan, så att jag inte vaknade av att han hade sina händer och armar om min hals. Det var någon sorts fixidé eller så. Jag sov så i åratal. Ingen frågade mig någonsin varför. I alla fall så kom han in i rummet naken, med penisen rakt ut. Han sa att han bara skulle lägga sig hos mig ett tag. Varför han sa sådant vet jag inte. Han lade sig på mig, spottade på sin hand och kletade ned mig med hans saliv. På magen, mellan benen och på mina armleder när han höll fast mina armar. Jag visste att jag, ett barn, som tidigast skulle få bada på kvällen nästa dag. Att jag skulle gå omkring nedsmetad med hans olika kroppsvätskor tills dess. Äcklig… Känslan av att hela tiden vara nedsmetad är en av de starkaste. Äcklig. Men nu var det jag som tvingades vara det, hela dagarna, också… Medan han flåsade – det äckliga ljudet av hans flåsande, ja utav hans andetag, och lukten av honom. Så försvann jag, som vanligt. Vad som gjorde den här gången anmärkningsvärd är att jag har minnen från senare, när han gick. Han hotade mig, och sa att jag skulle få glass, om jag inte sa något. Människor skulle tycka att jag var galen om jag sade något, och skära i min hjärna… Jag äter fortfarande inte den sortens glass… Jag tog aldrig emot hans mutor, vad jag vet. Jag äcklades av chokladtäckt vaniljglass. När jag var elva år hade han slutat göra så sedan en tid.

    När jag var elva år så berättade jag det för första gången, för min ”bästis”. När jag var tolv berättade jag det för min mamma. Hon sa att en fyraåring kunde säga nej om den verkligen ville (läs freda sig). När jag tvingades att se på ”Gökboet” i skolan höll jag på att spy. När jag var sexton år gick jag till PBU, för att få terapi. Jag fick träffa terapeuten en gång. Hon sa att hon var en av de ursprungliga grundarna till grupp åtta. Jag visste inte vad det var, vet fortfarande inte vad det är förresten.

    Sedan tjallade BUP för min mamma. Som förbjöd mig att gå dit igen. Hon sa till mig att jag gjorde så att hon fick skämma ögonen ur sig… Om det nu är någon som läser det här så tror ni säkert att jag just berättat det värsta. Det har jag. Men inte ovan, utan till en läkare nyligen. 2017. Den stackaren lyssnade på en av mina tre ”värsta”. Jag har två kvar som jag aldrig har uttalat högt, eller alls.
    För uppriktigt sagt så kan man nog inte säga sådant till en terapeut heller. Jag tycker synd om henne som jag berättade för. Som att jag kletade ned henne med berättelsen. Jag kletade ned henne med mitt problem.

    Han dog 2007. Innan dess hade jag förlåtit honom. Jag har förlåtit alla övergrepp. Men det visste han inte om. (Sista gången jag mötte honom var jag tonåring…Han trängde sig som vanligt på där jag bodde).

    Men det tog tid, att förlåta alltså. Jag började arbeta som städerska när jag var tretton år för att tjäna pengar, så att jag kunde hyra en man att våldta honom i arselet. Jag tänkte mycket på det, i flera år. Men jag åkte och tågluffade istället för pengarna. Jag var dock kopiöst bitter, i decennier… Nu är den tiden över. Nu mår jag som en räkmacka för det mesta. Men jag kan säga som så att jag mådde oerhört illa fram till jag dess att jag var fyrtiosju år. Äcklet kastade långa skuggor.

    PS1.Avdelningen jag nämnde i början hade – jag skojar inte – ljust i rummen hela dygnen på sommaren! Solen gassade, ljusen på byggnaden intill sken dygnet runt, de hade inga gardiner, rullgardiner, persienner eller annat inne hos patienterna…Trots att många klagade på att de inte kunde sova. Sedan var det en enkätundersökning, där i alla fall jag skrev att det inte ens var tillåtet att behandla krigsfångar så. Sedan gick det att ordna nattvila för patienterna helt plötsligt. När andra ingrep. Men vad vi än sa sket de i – där var vi ickemänniskor typ. Sedan låg jag på sjuttiosexan, eller om det var sjuttioåttan. Avdelningen med en fontän i alla fall. Vilken skillnad!  De sa – och agerade – ”här gör vi allt för våra patienter”. Fantastiskt verksamhets-mål-inriktade! Det verkar dels bero på lagstiftningen, dels på allmänhetens generella uppfattning, dels på vem det nu är som är chef på den plats det råkar gälla.

    PS2. Jag har inte läst så mycket om #metoo, eller kommentarerna om det. Men jag har ändå åsikter om saken, nämligen följande: Media har byggt upp en bild av att det rör sig om kvinnor vs män i någon slags strid med alla medel tillåtna. Det är absolut inte fallet! Nästan alla kvinnor står tillsammans med de män som följer lagstiftningen på ena sidan. Punkt. På andra sidan står mest de människor som tar sig fram genom livet med att begå övergrepp mot andra människor. De bra männen tvingas att agera terapeuter i sängen till följd av våldtäkter som andra har begått, de ”får” ta hand om soporna efter andra. De har ingen intressegemenskap med dessa, med de som har förgripit sig på fruar, fästmöar, döttrar eller för den delen mödrar. Trots det framställs det som att en sådan intressegemenskap finns, främst baserad på kön verkar det. Med vilken rätt gör man så? Varför söndra mer än nödvändigt? Det kanske är dramaturgiskt mer lyckat med vad som ter sig som rätt jämnstora block… Men bra män alieneras och demoniseras helt i onödan, man söndrar helt i onödan, med det upplägget. Så tycker jag om det.”

    /Anonym

    Vittnesmål 11.

    ”Efter att ha kommit ut som flata blev jag ofta utsatt för sexuella trakasserier och flera fall av sexuella hot. Den händelse som tagit mig hårdast är när en som jag såg som en vän hotade med att våldta mig. Vi var ensamma på en gård långt från någon annan och jag kände mig verkligen sårbar. Ingen bil eller cykel att undkomma på.

    Redan på kvällen berättade jag vad som hänt för andra, som skrattade åt mig och tyckte jag överdrev.

    Reaktionerna fick mig att tvivla på vad jag varit med om. Min skörhet gjorde att jag lyssnade på andra och började ifrågasätta min egen historia och vad jag kände. Idag har jag stora tillitsproblem, är rädd att bli utnyttjad av människor. Jag har dragit mig undan vänner om det blivit något eftersom jag trott att det varit mitt fel. Jag har förminskat mig själv. Folk har kastat på mig att vadå du är bara ett psykfall och då har jag trott på det själv och förminskat mig.”

    /Anonym

    Vittnesmål 12.

    ”Jag växte upp hos min mormor från det jag var en 3-4 månader fram tills jag var sju år och hade börjat i första klass. Jag var ett mycket älskat barn i huset både min mormor och morfar avgudade mig och det är den tiden jag ser tillbaka på om jag vill minnas något från min barndom. Minns att då och då, inte ofta kom det en tant och hälsade på som påstod att hon var min mamma men det accepterade jag inte. Mormor var min mamma och med ett barns envishet fick det vara så. Så kom dagen 1956 mitt i vintern när mormor sa att vi skulle flytta därifrån hon och jag. Har förstått långt senare att morfar var alkoholist och inte snäll mot min mormor men det märkte jag aldrig något av då.

    Mormor hade inget jobb och ingenstans att bo och hon skulle ordna jobb och bostad. Jag skulle få komma tillbaka till henne bara hon ordnat för sig men under tiden så skulle jag få bo hos min mamma. Det kom en man och hämtade mig och så började resan till Småland och ett helt annat liv än jag vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

    När vi kom fram till Småland där mamma och den här mannen bodde så blev jag presenterad för en liten flicka som då var min halvsyster. Från första dagen där i Småland längtade jag till mormor och frågade ofta när jag skulle få åka tillbaka till henne. Slutade fråga när jag fick en örfil av min mamma och blev förbjuden att nämna mormor och än mindre ha kontakt med henne. Efter en tid fick jag veta att mammas man hade adopterat mig så nu hade jag en pappa. Jag ville inte ha någon pappa jag var så fruktansvärt olycklig min längtan tillbaka till mormor satt som en värkande knut i magen varje dag. Kände ingen som helst kärlek från min mamma hon gapade, skällde och slog mig.

    Åren gick och jag blev 10 år. Min barnakropp började ändra sig och brösten växte ut redan. Jag skulle fylla 11 år när jag fick min första mens. Då började min styvfar se till att han hade mig för sig själv då och då, han tog min oskuld på en ö vid en båttur. Hotade mig till tystnad, han skulle döda mig om jag sa något. Jag kan inte räkna alla gånger som han på olika sätt hade samlag med mig. Vaginalt, analt och oralt. Det gjorde så ont både fysiskt och psykiskt, jag ville ta mitt liv flera gånger men jag vågade inte. Så kom den dagen då mamma och han skulle skiljas, under de här åren kom det två halvsyskon till och jag hade hunnit bli 14 år. Mamman var förtvivlad då det var han som ville skiljas. Jag tänkte lite naivt att om jag berättar så kanske hon blir arg på honom istället. Jag berättade sent en kväll och jag trodde hon skulle slå ihjäl mig, jag fick så mycket stryk. Dagen efter kom en väninna till mamma och jag hörde att mamma beklagade sig. Väninnan frågade om mamma ringt till polisen, det hade hon ju inte gjort så väninnan gjorde det och så kom det två poliser tillsammans med någon från barnavårdsnämnden som det hette då och hämtade mig därifrån.

    Det blev många polisförhör och det blev rättegång och min styvfar blev dömd mot sitt eget nekande. De hade hittat bevis bland annat i min säng som kunde bindas till honom. De hittade också min dagbok där jag skrivit en del.

    Jag hamnade i fosterhem några år och gick klart skolan. Det var en trasig och olycklig ungdom som gick ur skolan. På den tiden fick man jobb direkt efter skolan och jag började jobba på lagret i en skoaffär. Tyvärr hade jag inget val utan fick flytta hem till mamma igen då fosterhemmet endast skulle fungera så länge jag gick i skolan.

    Jag blev sjutton år gammal och träffade en man som var 8 år äldre än jag. Han var snäll och ömsint och verkade vilja bara väl. Jag fyllde 18 år vi fick tillstånd att gifta oss. Sen började nästa helvete han började förändras efter vi gift oss. Kontrollerande, svartsjuk jag fick inte gå någonstans utan att noga berätta var och varför och kom jag inte hem på utsatt tid så slog han mig. Han skulle ha sex i stort sett varje kväll och försökte jag neka så tog han vad han ville ha ändå med våld. Detta pågick i 16 år mitt självförtroende var noll. Psykisk misshandel gör ibland ondare än fysisk, jag hade inte kraft att ta mig bort därifrån.

    Några goda vänner till mig hjälpte mig till slut, de gömde mig tills jag fick en egen lägenhet. Han som jag hade varit gift med träffade snart en ny kvinna vilket nog var räddningen för mig. Men jag vet att han inte är snäll mot henne heller.

    Sakta men säkert började mitt liv ta en annan form. Idag lever jag ihop med en man som älskar mig för den jag är. Han har inte krökt ett hårstrå på mitt huvud och fastän jag ibland har svårt för sex när minnena kommer över mig så förstår han och låter det vara ett tag.
    Ingen ska behöva genomlida sådana här saker, jag har läst så många berättelser som utsatta kvinnor/flickor berättat och jag känner igen mig i många av dem. Bra att man börjar höra våra röster från oss utsatta. Vi behöver få berätta om vi kan. Jag är idag 68 år gammal och jag kommer aldrig någonsin att glömma det finns i mitt huvud varje dag.”

    /Anonym

    Vittnesmål 13.

    ”Jag räknar mig som ett så kallat offer för sexuella övergrepp – mest i relationer – men även på arbetsplatser, vikariat och provanställningar. Detta har skett på grund av min psykiska ohälsa. Har lidit av dålig självbild samt dålig självtillit och dåligt självförtroende samt extrem ångest över att vara ensam. Sedan tonåren så har misshandel samt även betydligt värre saker i förhållande varit extremt svåra att ta sig ur. Detta har bidragit till ett självskadebeteende. Vet inte hur ni vill framställa detta – men jag kan fortsätta beskriva det vid ett annat tillfälle. Är nu 58 år och haft problem med detta sedan tonåren – utan diagnos. Diagnoser började jag få för cirka 10 år sedan. Då jag gick in i väggen helt och hållet och kollapsade fick jag komma till en läkare på affektiva avdelningen. Där hittade vi rätt. Nu har jag fortfarande lite problem med att veta vad som är vad i relationer –  men jag klarar mig väldigt bra med samtalskontakt och medicin och ett arbete med djur och natur i socialt företagande.

    Jag tror dock att ett mordförsök i en relation som jag var med om i England bidrag till Post-traumatisk stress och allt detta medförde. Detta är fortfarande ett område som verkar outforskat inom psykiatrin och jag har inte får någon direkt behandling för det känner jag. Visst har det varit mitt eget fel att jag utsatt mig för farliga personer – men då visste jag inte om min psykiska ohälsa – min sjukdom – och hur jag ska förhålla mig till den och hålla den i schack.”

    /Nina

     

    Vittnesmål 14.

    ”Jag var som de tre aporna
    En som höll för munnen
    En som höll för öronen
    och en som höll för ögonen
    En vän till pappa hade varit i Afrika.
    Jag fantiserade och såg på mig själv infångad av en boaorm som slingrat sig runt min tio-åriga kropp
    och den klämde åt
    Jag kvävdes
    Detta var min skräck
    Att tala om för pappa vad brorsan hade gjort med mig
    Han skulle slagit ihjäl brorsan
    pappa var väldigt sträng
    jag kvävdes och hämmades i hela mitt liv
    pappa blev 95 år
    Jag är 65
    Jag kunde aldrig berätta vad som hänt mig
    vad som gjorde mig psykotisk
    Vad som gjorde mig schizofren
    Även fast han ville veta
    Jag hade otur med psykologer
    och trodde ingen kunde hjälpa mig
    En vän sa till mig
    gå till den jag har
    för han är bra
    och rar
    Där kom traumat fram
    och en vän jag fann
    Jag förlöstes
    och ögonen öppnade sig mer och mer
    Jag hörde bättre
    och jag vågade prata
    Fyrtio år efter övergreppet.”

    /Anonym

    Vittnesmål 15.

    ”En mörk historia om en utsatt kvinna. Denna kvinna jag känner hade missbruksproblematik. Hon var intelligent och begåvad. På grund av trassliga hemförhållanden drogs hon till “fel män”. Dessa män misshandlade henne både fysiskt och psykiskt, skadegörelse och hot. Samhället (polisen) gjorde inte så mycket då. Detta kan man också höra på nyheterna hur utsatta kvinnor far illa utan riktig polisiär hjälp tyvärr. Livet går ändå vidare för denna kvinna.”

    /Anonym

    Vittnesmål 16.

    ”I 16 års ålder var det en man som lyckades ta stryptag på mig. När han hörde hur det rosslade när jag andades tryckte han till ännu hårdare. Tänkte att här gäller det att tjuvandas. Slutligen släppte han taget. Jag låg alldeles stilla, spelade död och bara väntade på rätt ögonblick. Rusade upp och sprang från platsen. Vände mig inte om. Jag tog mig till familjen där jag arbetade som hembiträde och skötte två minderåriga barn.

    Jag trodde att jag hade klarat mig, men har till sist, efter många utbildningar och tankar förstått att min psykiska ohälsa helt och håller har berott på den händelsen. En händelse som jag kommit tillbaka till i mina tankar. Bar på en stor skuld och skam och ville visa min bästa sida på arbetsplatsen. Vilket resulterade i att jag blev utbränd. Fick felaktig diagnos och har varit felmedicinerad hela livet. Njurarna blev skadade av litium. Man tog inte prover som man skulle. Har upplevt under årens lopp att man tycker att det inte är så viktigt när det gäller personer med psykisk ohälsa

    Det var på lokalföreningen RSMH-Gemenskapen som jag tillsammans med andra personer med olika psykisk ohälsa, har lyckats med att återhämta mig, men har fortfarande sömnproblem. Det var i början på oktober 2017 som jag vågade uttala mig som hjärnkollsambassadör att jag har varit utsatt för våld. Söndag den 5 december svarade jag på en direkt fråga och berättade då hur det hade gått till.

    Jag har ändå haft ett rikt liv och har stor förståelse för personer med psykisk ohälsa. Har läst på de flesta olika diagnoser samt lyssnat på deras berättelser, bland annat här på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.
    Har haft olika sorters arbeten och har utbildat mig till kartriterska samt undersköterska.
    Är mor till två söner som vardera har fyra barn. Jag har även bonusbarnbarn och fastän jag inte har någon dotter är jag mormor. När min barnflicka adopterade en pojke från Kina fick jag bli mormor till honom.

    Jag trivs bra med mitt arbete på RSMH Boden. Arbetar ideellt och sköter allt administrativt, håller i studiecirklar, ordnar med kurser, Ordnar med utflykter, teaterbesök, kolonilott m.m. Jag arbetar mer än 100% fastän mina njurar inte är så bra.
    Önskar Er en fin tid!”

    /Tyra Hansson

    Vittnesmål 17.

    ”Det hände för drygt två år sedan. Jag var ensam på övervåningen där jag jobbar och höll på att stoppa undan noter till barockmusik. Då kom den äldre musikdirektören gående uppför trappan. Han gick fram till mig, sträckte fram händerna mot mina bröst och sade: ”Jag vill ta på dina bröst!”. Jag skrek: ”Du får inte!” och slog ifrån mig hans händer. Han sade: ”Madam xx har uppvaktat mig, och där säger jag stopp, men med dig kan jag tänka mig en fortsättning!” Jag skrek: ”Jag är upptagen, och vill inte vara otrogen mot min pojkvän!”. Sedan lämnade jag noterna i en hög, ålade mig förbi honom och gick fort därifrån. Ett par dagar tidigare hade jag varit och provsjungit till församlingens körer, för jag hade hoppats komma med i en bättre kör. En vecka efter att han antastat mig fick jag e-post från den andra organisten, Madam xx, om att jag hade blivit antagen till en kör. Jag blev glad. När jag kom dit upptäckte jag att det var en kör som han ledde, med enbart damer 75+ som inte kunde sjunga. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Jag gick snart därifrån. Efter den händelsen gör jag allt vad jag kan för att undvika honom. Jag försöker vara på jobbet på tider när jag tror att han inte är där. Han jobbar ofta eftermiddagar, kvällar och helger. Jag har även lyckats få in en fot i köket som ligger i en annan byggnad. Jag har berättat det för kyrkoherden, men han tyckte inte att vi skulle göra något, eftersom denne man ändå snart ska gå i pension.”

    /Anonym

    Vittnesmål 18.

    ”På ett av mina första jobb kom chefen och ställde sig bakom mig när jag satt framför datorn. Han satte händerna på mina axlar och tryckte sig emot mig. Stolen hade inget ryggstöd så jag kände hans hårda grej mot min rygg. Jag blev alldeles stel och kall, och reagerade som jag brukar när jag möter obehag. Jag spelade dum, låtsades som att det inte hände utan fortsatte prata om jobbet som om jag inte fattade.

    Vid ett annat tillfälle lekte han med mina fingrar medan jag presenterade mitt jobb för honom. Jag tittade stelt rakt ner i mina papper och låtsades som ingenting. Han var minst 20 år äldre än jag och hans fru befann sig också inom samma lokaler. Sedan slutade jag där.
    En annan chef föreslog att vi skulle mötas för att skriva kontrakt antingen hos honom eller hemma hos mig. Återigen låtsades jag inte fatta vinken, utan förklarade att det var lite stökigt hemma hos mig så jag kunde åka förbi honom (då jag visste att han hade fru och barn hemma). Han bytte sedan mötesplats till ett kafé.”

    /Anonym

     

    Vittnesmål 19.

    ”Det var under sommaren då jag var 21 år och jobbade i USA. Jag åkte långa arbetsresor med tunnelbana i rusningstrafik, tågen fullsatta vid 17-tiden efter jobb. Jag läste alltid bok för att fördriva tiden. Först så fattade jag inte det, men efter ett tag märkte jag att mannen bredvid mig sneglade alltjämt, på hela mig och sedan såg jag att han hade handen i sina byxor för att uttrycka det snällt. Jag blev tvär och gick därifrån, ställde mig i mittgången längre bort och försökte fortsätta läsa. När vi senare kom fram till en perrong kom samme man fram till mig och kramade om mig våldsamt medan han vrålade. Jag skrek och slog honom med boken i huvudet medan han snabbt försvann ut. Tåget var som sagt fullt av folk men ingen reagerade. Jag åkte hem ledsen och arg och undrade vad det var för fel på mig för att han gjort så mot just mig. Om jag hade klätt mig fel eller vad det var. Trist att det gick till självanklagelser. Under denna enda sommar hände det inte bara en gång utan fyra. Den sista gången var det en man som satt på andra sidan gången och visade sin sak för mig. Den gången skrattade jag faktiskt åt honom för att det hade blivit så löjligt, skrattretande absurt, och sanslöst fjärde gången. Jag visste inte längre hur jag skulle reagera. ”

    /Anonym

     

    Vittnesmål 20.

    ”Detta hände för flera år sedan då jag var i tjugo årsåldern. Jag jobbade i en fabrik för skönhetsprodukter. Jag försökte koppla bort gruppledaren som var chefens son och sa att jag ville vara ifred, hade till och med hörlurarna på när vi sorterade produkter. Men han försökte ändå särbehandla mig och ville att det bara skulle vara han och jag när vi gjorde frigolitkartonger. Det blev en sorts lek och jag var tyst hela tiden när vi jobbade. Snabbt tog han mig om midjan och höften och sa: ”Jag trodde dina kompisar skulle vara här också”. Visste inte hur jag skulle reagera. Han ville inte prata med mig och inte fika. Jag var ganska ensam. Var tyst och ett objekt i blå rock. Istället för att anmäla gick jag ur facket.
    Gruppledaren såg mig bara som en lagerarbetare, men så småningom fick jag ett enkelt telefonistjobb som jag trivdes med. På det jobbet fick jag en manlig vän som också hade studerat. Med tiden fick jag ändå ont i magen och ont i nacken. Till slut blev jag sjukskriven på heltid och flyttade närmare min manlige vän. Tjugo år senare är vi fortfarande vänner och har lätt för att prata med varandra. Sedan fick jag veta att gruppledaren också flyttat och fått barn med en kvinna med samma förnamn som mig.”

    /Anonym

    Vittnesmål 21.

    ”För många år sedan, 1987, var jag inlagd och hade en manlig skötare.  Han talade om att det var ett bra sätt att slappna av genom att smeka sig själv sexuellt. Han uppmanade mig att göra det i duschen och han skulle hålla vakt…En felaktig fördom om att bipolära är översexuella? Är dock inte så med den mängd mediciner som gavs då. Detta ledde inte till någon våldtäkt. Inte heller senare när han skulle visa mig att det var skönt när någon sög på ens öronsnibbar. Detta var senare hemma i min lägenhet. Jag minns inte vad jag sa till honom då. Men vet att det inte kändes bra, så jag visade nog att jag inte ville det.

    Jag berättade senare för en sköterska. Fast jag slätade över då, och sa att det inte var någon fara med det. Han var väl bara lite intresserad. (Det står i min journal). Jag tänker mest på vad som kunde ha hänt. Han gick väldigt över gränsen även i detta ”lilla”. Frågan är vad som kan ha hänt med andra som kanske inte sa ifrån mer. Idag berättar jag om detta för ny personal när jag föreläser på introduktion. Tidigare ville jag inte prata öppet om det. Kändes pinsamt …

    Detta är min erfarenhet.”

    /Anonym

    Vittnesmål 22.

    ”Det hände i slutet av 70-talet, jag kommer att reflektera över första nu när metoo-rörelsen kom. Jag hade skurit mig illa i handleden och var mycket sjuk i psykoskänningar. Jag skulle sova över hos några vänner och de hade besök av några vänner, var jag kände ett par av dem. Där var en man, minns inte hur han såg ut eller vad han hette. Han satt bredvid mig i soffan. Jag var helt borta. ” Jag kommer till dig sen” sa han.  Jag svarade ja- utan att förstå… min vilja. Min medvetenhet om mig själv fanns inte, jag var som en dimma. På natten kom han och förgrep sig på mig, han utnyttjade min utsatta situation. Jag lät det bero och hade grävt ner det, djupt i mittmedvetande. Det känns skönt att sätta det på pränt.

    Han utnyttjade mig i min utsatthet!”

    /Anonym

    Vittnesmål 23.

    ”I uppropet metoo har jag personligen upplevt maktmissbruk i form av sexuella utnyttjande, verbalt, psykiskt och fysiskt. Det finns överallt, i skolan, på jobbet, i hemmet. Överallt! Det finns inga gränser för överträdande och de sakerna överallt, varsomhelst, närsomhelst. Inget skydd blir lika förvånad varje gång utlämnad i skam och skuld till vad som har hänt!”

    /Anonym

    Vittnesmål 24.

    ”Jag är 38 år gammal och varit inom psykiatrin sedan jag var 19 år. Min historia är lång och sorglig så jag ska fatta mig kort men tycker det är viktigt att äntligen ett ljus kastas på denna träsk inom vården. Jag har blivit kränkt, förnedrad, inlåst, bältad, tvångsmedicinerad och blivit utsatt för misshandel och övergrepp inom de fyra väggar som egentligen skulle skydda mig.
    Hela huset inom Malmö psykiatrin vet vem jag är. Jag har varit stamkund tyvärr.

    Jag har komplex PTSD på grund av grova sexuella övergrepp mellan jag var 6-11 år av tre vuxna män, uppvuxen med en schizofren mor utan stöd från samhället tills jag blev omplacerad som 13-åring.

    Som 19-åring började jag självskada allvarligt, när jag var 27 hade jag varit inlåst år i streck utan utegång eller terapi på en avdelning enligt LPT. Man ville remittera mig till rättspsyk i Växjö på grund av att psyk i Malmö inte kunde hjälpa mig, hade så gravt självskadebeteende att mitt liv var i fara var dag. Men jag kom till ett behandlingshem där jag för första gången fick terapi, var där 3 och 1/2 år och mitt värsta självskadebeteende minskade avsevärt.

    Jag flyttade hem igen men mitt mående var lika dåligt, dagar fyllda av flashbacks och återupplevande av alla övergrepp, ständig tomhet, djupa depressioner, ångest, kroniska självmordstankar etc.

    Jag hade svåra dissociativa störningar och funktionella kramper som liknade epileptiska anfall där jag behövde Stesolid injektioner dagligen. Jag har varit så fruktansvärt sjuk och ändå blivit behandlad så fruktansvärt illa av de som skulle ge mig vård och hjälp. Listan av kränkningar är alldeles för lång att räkna upp. Ord jag har fått höra när jag inte ville leva mer är hemska och ekar i mitt huvud ännu.
    Men det värsta som hänt mig var när jag 2010 var återigen inlagd inom heldygnsvården i Malmö. Jag dissocierade dagligen, var frånvarande och tungt medicinerad, blev dagligen bältad när jag var inne i mina dissocieringar. Jag talade om att jag upplevde bältesfixeringen som övergrepp och fick hemska flashbacks av det, ändå fortsatte man i brist på annat. Varje dag var ett helvete.
    En natt kom en manlig personal till mitt rum (piva har bara enkelrum). Han höll handen på min mun. Han sa att om jag berättade det för någon skulle han anteckna i journalen att jag hade dissociativa anfall under natten, att jag blandar ihop då och nutid. Jag skulle aldrig komma därifrån och ingen skulle tro mig.  Jag var så redan tung medicinerad och var livrädd på att inte komma hem mer.
    Han drog ner sina byxor, jag skulle sitta upp och ge honom oralsex. därefter puttade han ner mig på sängen, tog av mina trosor. Han tog på mina bröst och smekte mig. Sen tog han strypgrepp runt min hals och våldtog mig.

    På samma avdelning blev jag misshandlad av en psykotisk medpatient. Personalen hade inte koll på henne och hon tog strypgrepp om mig och slog mitt bakhuvud i väggen. Detta har jag polisanmäld och jag vann rättegången förra året där det blev rubricerad som misshandel. Men IVO tyckte inte att psyk hade begått ett fel!

    En annan sak hände på en annan vårdavdelning 2015. Jag hade svåra dissociativa och funktionella kramper. Jag hade enkelrum för att jag hade vak på grund av mina anfall som krävde snabb injektion av kramplösande medel. Protokoll var att vaket skulle direkt larma när mina kramper gick igång för att sjuksköterskan skulle kunna ge mig injektion. Det hände flera gånger att ett manligt vak inte tryckte på larmet direkt utan stod sidan om mig och tog på mina bröst under tiden jag började krampa, sen larmade han. Jag var alldeles för rädd för att berätta, var i ett så utsatt läge på LPT redan. Man hade diskuterad att flytta mig till annan avdelning eftersom de inte kunde hjälpa mig där och jag var livrädd för att flyttas och vågade inte berätta om det här för ngn.

    Det här är bara ett AXPLOCK av vad psykiatrin har gjort. Jag har vårdrelaterad PTSD efter alla övergrepp och kränkande behandling. Jag får idag hjälp av en privat terapeut och alternativ behandling såsom tankefältsterapi och mår mycket bättre som tur är. Men jag har förlorat 18 år av mitt liv, inspärrad och förnedrad utan egentligen hjälp…detta är tyvärr inte unikt för speciellt tjejer och kvinnor med självskadebeteende, speciellt om det är gravt sådant som i mitt fall.

    Jag vill dela med mig av min berättelse för att saker behöver bli annorlunda! Psykiatrin i Sverige är ett mörkt träsk. Jag har sett alla dess fula ansikten även om det finns fåtal fanatiska människor som jobbar där och vill göra skillnad. Men det bemötande man får av de som har makt, läkare som gör bedömningar när man är i ett så utsatt läge, är under all kritik! Det har varit illa länge nog! Jag tänker inte vara tyst mer om vad som händer bakom stängda psykiatriska ”vård” avdelningar!
    Jag hoppas detta kan bidra till en förändring!”

    /Anonym

    Continue reading »
  • Inbjudan till Bemötande och Information den 23-27 april 2018

    Åsa, folkhögskola, Sköldinge

    Mer info >

    Anmälningsblankett >

    Continue reading »

RSMHbloggen

  • Bidrag – en fråga om människosyn?
    true
    Jag har på sista tiden reflekterat över bidrag. Och inte bara bidrag utan människosynen som ligger bakom alla bidrag. Det finns olika typer av bidrag. Det är sant som sägs att när rika personer ska få bidrag kallas det för avdrag och när fattiga får det kallas det för bidrag. Eller ta fallen med skatteplanering. Det anses då som smart att undvika att betala skatt. Om en skatteplanerare får ner sina skatter under 10 procent anses denna person som smart. Varför? Sanningen är att om en person skatteplanerar så kan denna givetvis välja vilken nivå skatterna ska hamna på. Om en sådan person anser att skatterna är för höga kan ju denna person välja att betala 30 % i skatt likaväl... Read more »

Tidning om psykisk hälsa

Psykisk ohälsa

Foto-maskrosor-fyrkantig-breddareHär kan du läsa om symtom och behandlingar för olika former av psykisk ohälsa. Dessutom får du möta personer som berättar om sina egna erfarenheter.

RSMH utbildning


RSMH Utbildning erbjuder utbildning både för arbetsplatser och personal som vill lära sig mer om psykisk ohälsa och bla återhämtning, bemötande och psykisk hälsa.

Unga som resurs i arbetslivet

UngaSomResurs

Supported Education Projektet Unga som resurs i arbetslivet (Arvsfonden 2013-2017) stödjer unga mellan 16-30 år som på egna villkor vill slutföra utbildning/enstaka ämnen.
RSMH driver även transnationellt erfarenhets-utbyte med fokus på Supported Education inom ramen för projektet SECiSO (ESF 2017)

Brukarrevison

Du som har ett företag eller en verksamhet för brukare kan göra en revision för att ta reda på brukarnas synpunkter och därmed ge dem ett bättre bemötande.


Låsta institutioner

Inlåst – men inte utan rättigheter är ett samarbetsprojekt med Civil Rights Defenders.