Johanna

Livsstilsförändringen gav henne ett bättre liv

För Johanna har kognitiv terapi varit till stor hjälp. En vårdag för ett par år sedan stod Johanna i ett gathörn i Stockholm och visste inte var hon var, trots att hon passerat där tusentals gånger tidigare. Inte heller visste hon vart hon var på väg eller vilken tid på dygnet det var.

– Det var skitläskigt. Jag fick hjärtklappning, skakade i hela kroppen och kände att jag var fullständigt lost in space.

Hon förstod inte vad som hänt henne. Då samma sak inträffade en kort tid därefter insåg hon att hon behövde ta det lite lugnare. Under många år hade hon haft en hög arbetsbelastning. Sin första universitetsexamen finansierade hon genom att arbeta på ett gruppboende. Inte sällan hände det då att hon efter en natts arbete åkte direkt till universitetet på morgonen för att på kvällen åka till jobbet igen. När Johanna delvis bytte yrkesinriktning och studerade heltid på universitetet läste hon samtidigt in ett par ämnen på Komvux, och arbetade. Det blev lite sömn, liksom det blev dåligt med motion och måltiderna intog hon ofta på stående fot.

– Jag var helt slut i huvudet och fruktansvärt ilsken på mig själv och andra och kunde tyst för mig själv vräka ur mig långa svordomsharanger bara för att allt inte gick tillräckligt fort.
Johanna upptäckte snart att hon inte längre presterade som tidigare utan kunde sitta med en inlämningsuppgift framför sig och stirra på den utan att förstå vad hon skulle skriva. Hon började må dåligt och hade sömnsvårigheter och hoppade därför av den sista tentan på universitetet. Det var våren 2001. Efter någon vecka mådde hon mycket bättre och gick ut och åt lunch med en kompis. De hade jättetrevligt, skrattade och njöt av maten och varandras sällskap. När hon kom hem och satt på sängen började hon gråta som aldrig förr. Tårarna bara forsade ur henne.

Ett par dagar senare gick hon till husläkaren som talade om utmattningsdepression. Johanna trodde läkaren var ironisk eller nyligen varit på kurs och lärt sig något nytt.

– Jag är inte utmattad, bara lite trött, sa jag och förklarade för min läkare att hon inte fick sätta den diagnosen på mig. En sådan sjukdom kunde inte drabba mig!

I stället blev det stressrelaterade besvär och Johanna blev sjukskriven i två veckor. Efter sjukskrivningen arbetade hon en dag men tog sig knappt hem efter jobbet, så trött var hon. Hon blev sjukskriven igen.

– Det var en skam för mig att bli sjuk och inte kunna producera.

Efterhand började hon få andra kroppsliga symptom som håravfall, hudutslag, ångest, hälsporre, ryggont, nervsmärtor från nacken, magproblem, depression och muskelsmärtor i hela kroppen. Till slut kändes det som om hela Johanna gjorde ont och hade slutat fungera.

– Jag var så fruktansvärt trött, helt urlakad. Kände mig lika blek som ett offer i en gammal vampyrfilm. Jag hade utarmat mig själv på något sätt och aldrig sett till att jag fått något energitillskott, som till exempel att motionera och umgås med vänner.

Att hon prioriterade på det sättet motiverade hon själv med att hon bara skulle göra det den här gången eller att hon bara skulle bli klar med det hon just då höll på med.

– Jag hade sådana ambitioner och stannade aldrig upp och frågade mig själv vart jag var på väg eller vad jag egentligen ville med mitt liv. När jag till slut gjorde det blev det jättejobbigt att inse hur taskig jag varit mot mig själv. Så skulle jag inte kunna göra mot andra människor.

Det skulle ta nästan fem år innan Johanna blev frisk. Vägen dit är en lång berättelse om hur hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon behövde hjälp, den psykiatriska vårdens misslyckande men också om hur psykoterapi och livsstilsförändringar hjälpt henne.

– Under två års tid, en gång i veckan, gick jag i kognitiv beteendeterapi. Därtill hade jag gestaltterapi, sjukgymnastik och tog långa promenader varje dag.
Men även avslappning, yoga, qigong, meditation och olika träningsprogram, som till exempel Lars- Erik Uneståhls övningar i mental träning blev dagliga och nödvändiga inslag i hennes liv.

– Genom övningarna lärde jag mig dels att andas på ett normalt sätt igen och dels att förstå hur kroppen signalerar vid olika sinnestillstånd.

Idag har Johanna ett eget företag som kräver mycket arbete. Men hon är noga med att inte prioritera bort det som ger henne kraft och energi tillbaka.

– Numera har jag en kropp som tar till storsläggan om jag stressar, samtidigt har jag lärt mig att lyssna bättre på min kropp när den börjar säga ifrån. Känner jag att jag har för mycket vet jag att jag måste prioritera, då är det bara att stryka från listan.

Men hon har också lärt sig att ställa rimliga krav på sig själv och vet att hon behöver sova, vila, äta och motionera regelbundet.
– Livsstilen betyder mer än jag kunnat tro både för den fysiska och psykiska hälsan. Den här förändringen av mitt liv har gjort att jag ärligen kan säga att jag mår bättre idag än jag någonsin gjort tidigare.

Finn

”Jag njuter av det liv jag har”

För Finn har kognitiv terapi varit till stor hjälp.Finn har en hög akademisk utbildning och var delägare i en konsultfirma under 25 år. I sitt arbete mötte han människor från såväl samhällets högre som lägre skikt. Han kunde inte tänka sig ett mer intressant, spännande och omväxlande jobb. Dessutom hade han alla bekvämligheter som bra lön, sekreterare och ett stort tjusigt kontorsrum vars inredning han själv valt. När försäkringskassan, som han egentligen bara har gott att säga om, frågade hur arbetsmiljön var tyckte han att frågorna inte handlade om honom.

– De flesta som drabbas av utmattningsdepression är vad jag förstår kvinnor inom vården. Jag är kanske en udda fågel, likväl visar det att vem som helst kan hamna i den här situationen. Inom mitt yrkesområde skulle jag tro att jag har många olycksbröder och olyckssystrar som råkat ut för samma sak.

Finn menar att vi människor idag bedöms i första hand efter hur mycket vi kan prestera i ekonomiskt avseende. Det gör att man till exempel inte kan fundera någon längre tid över om man handlat rätt eller fel i sitt arbete, varför vissa lägger tunga bördor på sig.

– De som har goda chanser att klara sig är de som låter problem och dilemman rinna av sig, likt vatten gör på en gås. Och är man inte sådan kommer man i kläm.

– Vem som drabbas kanske delvis beror på personlig läggning, säger Finn.

Även om Finn vare sig kunde klaga på den fysiska arbetsmiljön, arbetskamraterna eller sina uppdragsgivare levde han under väldigt stressiga omständigheter. Han flackade runt i regionen där han arbetade, från den ena kunden till den andra och eftersom uppdragen kunde skilja sig åt från varandra krävdes det långa arbetsdagar, liksom helgarbete, för att han skulle hinna sätta sig in i frågorna.

Att han jobbade mycket blev en viktig anledning till att han skilde sig, med splittrad familj som följd. Efter det fick han ännu mer tid över till arbete och somnade allt som oftast över datorn på kvällen.

– När jag inte hade någon familj kunde jag fortsätta arbeta efter att jag ätit på kvällen. Men jag fick inte ut så mycket av de där extra timmarna hemma.

Finn började mer och mer känna att han trampade omkring i ett träsk och hade inte längre någon överblick utan fick snarare ett tunnelseende, liksom koncentrationssvårigheter.

– Jag presterade allt mindre och kunde inte hålla lika många bollar i luften som tidigare, berättar Finn.

Ändå försökte han klamra sig fast vid sitt arbete för att inte tappa kontrollen och utåt höll han masken så gott han kunde. Det som gjorde att allting brast var ett akut hjärtproblem, ett hjärtflimmer. Av läkarna fick han stränga order att ta det lugnare. Först blev han sjukskriven på halvtid och därefter på heltid. När han efter en tid skulle tillbaka till arbetet blev det i form av arbetsprövning, som han gjorde på ett av firmans andra kontor.

– Det var fel tänkt! Att jag skulle försöka rehabilitera mig på samma arbetsplats jag jobbat på tidigare och med samma arbetsuppgifter fungerade inte. Inte minst för att jag kände krav från kollegor och andra, vilket skapade mycket ångest. Inte heller förstod jag vad som stod i alla papper och skrivelser jag försökte läsa. Det slutade med att jag bara kom dit och drack kaffe.

Finn kände det som att han befann sig på ett sluttande plan, likt att åka rutschkana utan slut. Och problemen han hade var det ingen som till en början riktigt förstod sig på. Människor i hans omgivning tyckte han skulle försöka rycka upp sig och vissa menade att det var rädslan för hjärtat som var orsaken. Läkarna bedömde att det var en depression och mot det fick han antidepressiv medicin utskriven, som var till hjälp. Några talade om att det kunde vara utmattningssyndrom.

– Det tyckte jag lät skumt! Jag kunde inte tänka mig att jag skulle ha drabbats av det.

När det stod klart att det var det han drabbats av remitterades han av den psykiater han hade kontakt med till en kognitiv beteendeterapeut, som han gick hos i ett och ett halvt år. Det blev en viktig hjälp för honom.

– Styrkan i den terapin ligger i att träna sig i det som är nu. Jag kan inte göra så mycket åt det som varit. Det har varit bra för mig. Det har gjort att jag slutat jämföra det liv jag hade innan jag blev dålig med det liv jag har nu. Det blir man bara knäpp av. Nu kan jag i stället njuta av det liv jag har och känna att det inte är så tokigt det heller.

– Tidigare då allt var inrutat minut för minut såg jag sällan skogen för alla träd, nu ser jag också skogen. Ett kulturellt evenemang blir inte längre bara en annons i tidningen. Ibland känns det lite lyxigt – men det kan jag unna mig, säger Finn avslutningsvis och lägger till:

– Det jag saknar är naturligtvis arbetskamrater och att fylla en funktion, att höra hemma någonstans. Trots allt har jag några år kvar före pensionen och även om jag inte kan ta stort ansvar och vara speciellt lönsam borde min kompetens kunna tas till vara lite bättre.