Sofia

”Bara att se bestick fick mig att tänka på att skada mig”

När Sofia Åkerman var 14 år och gick i åttonde klass träffades hon av ett hårt slag på handen av en bandyklubba. Det blev ett djupt sår som irriterade och som hon började riva i. Handen svullnade upp. Människor runt omkring henne hörde sig för hur det stod till med henne, visade omsorg och tyckte att hon borde gå och kolla upp såret.

– Jag hade en bristande tro på mig själv och på min kropp. När någon äntligen lade sin hand på mig och undrade hur jag hade det och, som jag tyckte, såg den oro som malde inom mig, fortsatte jag att riva i såret, berättar Sofia Åkerman.

Någon förklaring till varför hon redan som liten bar på en stor oro kan hon inte se. Hennes föräldrar var som andra föräldrar, med förtjänster och brister.

– Och själv var jag som andra barn, men med den skillnaden att jag tydligen var som en känslomässig tiger som ville ha koll på allt.

Ungefär samtidigt som hon rev i sitt sår började hon utveckla en ätstörning. Hemma blev det en tuff kamp om maten. Hon blev efterhand allt sämre och det slutade med att hon lades in på en ungdomspsykiatrisk avdelning.

– Det liv som jag levt innan jag togs in kapades bort. Det var det stora felet som gjordes. För även om jag inte mådde bra fanns det mycket friskt kvar i mig, säger Sofia Åkerman.

För att skona sina föräldrar, som hon trodde, förbjöd hon dem att besöka henne på den psykiatriska avdelningen och de gamla kompisarna byttes ut mot nya, som likt henne själv skadade sig på olika sätt. Eftersom Sofia inte längre hade något att komma ut till fanns det heller ingen anledning att sluta med självskadebeteendet, kände hon.

Hon och hennes medsystrar blev skickliga på att hitta nya sätt att skada sig på och låg alltid steget före personalen. Till slut, efter ett och ett halvt år, gick det så långt att avdelningen där de vistades stängdes, flickorna separerades och Sofia hamnade på en vuxenpsykiatrisk avdelning.

– Bara att se en kopp eller ett bestick fick mig att tänka på att skada mig, säger hon.

Efter ett halvår inom vuxenpsykiatrin fick Sofia och hennes föräldrar beskedet att man inte kunde göra något mer för henne. Antingen fick föräldrarna ta hem henne eller så skulle hon hamna på en rättspsykiatrisk avdelning. För att kunna ta emot henne hemma gjorde man om i huset och en av föräldrarna sov på tältsäng utanför Sofias dörr. Efter en tid gick hon med på att träffa en psykolog som föräldrarna fått tips om.

– Om du inte vill bli frisk kan jag förstå det. Du kan ju inte veta hur det är att må bra och känna att livet inte är perfekt men att det duger. Men bara du får smaka på livet vet jag att det kommer att gå bra för dig, sa psykologen, berättar Sofia.

Det var precis vad som hände. Intresse för teater som hon hade innan hon blev sjuk blev vändpunkten. Trots att hon mådde dåligt tog hon mod till sig och sökte sig till en liten teatergrupp där hon fick den minsta rollen av alla, helt utan repliker.

– Men jag fick möjlighet att utveckla en frisk sida hos mig själv, säger Sofia Åkerman.

Under den sista föreställningen föll hon ihop och transporterades akut till sjukhuset. På grund av självsvält hade känslan i ena armen försvunnit och hon hade tillfälligt förlorta synen på ett öga.

– Jag insåg att det liv jag drömde om inte var förenligt med mitt självskadebeteende och att jag höll på att förlora det som var viktigt för mig, berättar Sofia Åkerman avslutningsvis och förklarar att hon fortfarande funderar över hur hon ska leva sitt liv och att hon alltjämt är en känslomässig tiger.

– Men jag har blivit en mycket bra tigertämjare, tillägger hon och förklarar sammanfattningsvis att hon tror det var många saker som räddade henne.

– Förutom teatern och terapin hos psykologen vet jag inte hur det skulle gått utan mina föräldrar. Jag tror också att jag behövde vård. Felet vården gjorde var att de bara fokuserade på det sjuka hos mig. Vi människor är inte bara ett vandrande problem.

Sofia Åkerman har en Internetsida för dem med självskadebeteende och har skrivit en självbiografisk bok om åren då hon skadade sig genom självsvält och att skära sig: www.sofiaakerman.com och www.zebraforum.com

Jonas

Psykiatrin lärde honom hantera ångesten

Jonas och hans pappa stod varandra mycket nära. När Jonas var 12 år tog hans pappa sitt liv. Eftersom vare sig Jonas, hans syskon eller mamma fick någon förklaring lade Jonas skulden på sig själv. På begravningen orkade han inte gå. Och allt det han och pappan gjort tillsammans raderades ut ur hans minne. Jonas slöt sig. En tid senare kom han till en skolpsykolog som menade att han inte var behandlingsbar då han inte kunde uttrycka vad han kände.

Han lyckades ändå hanka sig fram under högstadiet, delvis beroende på att mobbningen av honom hade upphört. Dessvärre återkom den under gymnasiet, där han orkade gå två månader innan han hoppade av skolan för att aldrig mer komma tillbaka.

Snart upptäckte han att ångesten han bar på kunde dövas med droger och framför allt alkohol, som blev viktiga ingredienser i hans vardag. Att han mådde psykiskt dåligt såg alla, utom Jonas själv.

Vid 21 års ålder blev Jonas pappa. Alla var lyckliga utom Jonas.

– Jag fick panikångest när min dotter kom till världen och kände att hon skulle övervaka mig. Sedan visste jag ju inte hur en pappa skulle vara eller vad en sådan gjorde.

En tid därefter lydde han rösterna som han hört i huvudet under flera år och som allt intensivare terroriserade honom. Tillsammans med en större mängd öl sköljde han ner en burk starka värktabletter. Med nöd och näppe lyckades man få liv i honom på sjukhuset. Efter tre dagar vaknade han upp.

– Är jag så värdelös att jag inte klarar av att ta mitt liv var min första tanke, berättar Jonas.

Han ville hem och avsluta det han misslyckats med. Upptäckte då att han var tvångsomhändertagen. Direkt efter att han blev utskriven började han gå ner sig igen. Förutom att döva den inre smärtan med alkohol började han skära sig i armar och ben. Därtill åt han nästan ingenting och snart vägde han bara 45 kilo.

– Jag hade ett sådant hat mot mig själv att jag inte var värd att få äta och inte heller leva för den delen. Därför bestraffade jag mig.

– Efter otaliga nya självmordsförsök och andra destruktiva handlingar fick han så småningom hjälp på en psykiatrisk rehabiliteringsavdelning där han fick stanna i ett och ett halvt år. Behandlingen bestod bland annat i att han successivt fick utsätta sig för situationer som gav honom ångest utan att använda sig av sitt självdestruktiva beteende. Dessutom fick han lära sig hur han skulle göra när han kände att ångesten var på väg.

– Efter ett tag räckte det med att jag skrev ner vad jag skulle göra i situationer som jag visste kunde ge mig ångest, som till exempel att åka buss eller träffa nya människor.

Idag lever Jonas Andersson i ett nytt förhållande med sin dotter och två bonusbarn. Han arbetar som verksamhetssamordnare för ungdomar som har psykiska problem.

– Fortfarande har jag ångest varje dag. Men jag har lärt mig att leva med det. Det tillhör min vardag.

 

Lena

Återhämtning är som att lägga pussel

I lågstadiet hade Lena få vänner och i högstadiet inga alls. Skälet var inte att hon var mobbad, som man kan tro. Inte heller hade hon problem med lärarna eller svårt för att inhämta kunskaper. Betygen hon fick var mer än godkända, trots att hon under högstadiet sammanlagt gick ett par månader i skolan. Nej, skälet var helt enkelt att hon inte ville umgås med andra människor. Bäst trivdes hon hemma där hon kunde läsa böcker, titta på teve, rita och måla.

– Egentligen ville jag nog gå i skolan. Men jag hade ett motstånd som jag har svårt att förklara vad det berodde på.

Att hon inte gick i skolan var inget större problem för henne själv, i vart fall inte till en början. Det kom senare, vid tretton, fjorton års ålder när hon började fundera över en framtid med vänner och kanske pojkvän.

Sociala myndigheter föreslog under förespegling att hon skulle få gå i en specialskola att hon skulle lägga in sig på ett behandlingshem, vilket hon gick med på. Det visade sig vara ett ställe för unga människor med olika problem. Där fick hon kompisar för första gången på länge. Det var också där hon lärde sig hur man kunde skada sig utan att ta livet av sig eller hur man skulle göra om man verkligen ville det.

– Tidigare hade jag aldrig en tanke på att skada mig själv. Det var därifrån jag fick en massa dumma idéer som jag sedan använde då jag flyttade till en egen lägenhet, förklarar hon.

När hon kom till den egna lägenheten fick hon via psykiatrin även en stödkontakt. Men den avbröts då hon uteblev från tider som satts upp. Utan stöd, inga kompisar, dålig kontakt med föräldrar och bara socialbidrag att leva på fann hon ingen annan utväg att ta till än det hon lärt sig på behandlingshemmet. Förutom att skära sig överdoserade hon mediciner hon fått utskrivna. Sedan ringde hon SOS-alarm.

– Jag ville inte ta livet av mig. Det var ett rop på hjälp. Förutom att ångesten lindrades när jag skar mig kom det en massa gulliga ambulanskillar och tog hand om mig.

Ångesten försvann alltid när hon blev omgiven av människor på sjukhuset. Dagen efter när hon sovit ut och fått en ordentlig frukost kom en psykiater och frågade hur hon mådde. Hon sa som det var att det kändes mycket bättre, skrevs då ut och allt började om igen. I hela tre år, en till två gånger i månaden, höll det på på det sättet.

Ett annat sätt att dämpa ångesten som hon använde sig av var att äta mycket. Ett tag vägde hon en bra bit över 100 kilo. Men eftersom hon inte spydde menade psykiatrin att det inte var en ätstörning.

– Så länge du äter av fel skäl är det ett negativt beteende – ett missbruk. Så ser jag på det.

Lena kände sig fet, ful och värdelös och var det någon man som närmade sig henne och ville ha sex sa hon för det mesta ja.

– Jag gjorde det för att känna mig uppskattad, berättar hon.

När hon började gå ner i vikt upptäckte hon att hon kunde välja vem hon själv ville träffa. Hon kunde också börja söka sig ut i samhället och så småningom även ut på arbetsmarknaden, vilket inte var det lättaste. Idag arbetar hon bland annat med att informera om psykisk ohälsa och självdestruktivt beteende.

– Jag brukar säga att återhämta sig är som att lägga pussel – ju fler bitar som passar desto bättre mår man.

Hon får dock tänka på hur hon lever. Sena kvällar är inte bra eftersom hon behöver ordentligt med sömn, liksom att stressa på jobbet.

Trots sitt sunda leverne fick hon en svacka för en tid sedan, bland annat beroende på att hon bröt upp från ett förhållande, samtidigt som hon hade en del fysiska krämpor. Hos husläkaren fick hon utskrivet ångestdämpande medicin och när hon ringde psykiatrijouren, ett telefonnummer hon fortfarande kan utantill, sa de att hon mått bra så länge och att det inte var konstigt att bli deppig efter en separation.

– Att höra det gjorde mig glad, säger hon och berättar att receptet hon fick av husläkaren har hon fortfarande inte hämtat ut.