Ellinor

”Nu kan jag be om hjälp”

Ellinor är 29 år och har alltid varit en aktiv person. Att må psykiskt dåligt var inget man talade om i den familj och släkt hon kommer ifrån. Det var något skamligt och mot det fanns en mur av motstånd. Därför hade hon svårt att förstå att hon själv kunde drabbas av psykisk ohälsa.

Det började med att hon kände att allt hon tog sig för gick trögt. Att diska blev som att springa maraton. Kroppen hängde liksom inte med. Ibland orkade hon ingenting.

Detta pågick under flera år och nu i efterhand kan hon se att hon även som liten varit nedstämd och haft ångest. Då hon i skolan tog kontakt med skolkurator och skolpsykolog var det svårt att sätta ord på vad det var som var fel.

– Jag visste inte vad jag skulle tala om eftersom jag alltid mått likadant, jag hade inget att jämföra med. Kontakten med dem gjorde i vart fall att jag blev sedd och att de förstod att jag hade problem.

Vid 18 års ålder, i samband med en abort, rasade hennes tillvaro. Skulden över att ha gjort en abort blev för stor och hon kände att hon inte förtjänade att leva. Eftersom hennes mamma hade övergivit henne, hur kunde hon då själv välja att ta bort sitt eget barn? Det var tanken som malde inom henne.

Så småningom fick hon komma till ett behandlingshem där hon vågade släppa taget, känna på den sorg hon burit på under alla år.

– Jag fick hjälp med att se att mitt val att göra abort inte var samma sak som att jag själv blivit bortvald. Jag lärde mig att jag inte behövde bära på den skulden. Sedan gjorde man mig uppmärksam på mina värderingar och den inställning som jag hade till mig själv.

Det gjorde att Ellinor kunde gå vidare i livet och utbilda sig och skaffa sig ett arbete. Men för ett par år sedan, efter en tid av arbetslöshet, fick Ellinor ett lärarvikariat. Det var den tuffaste klassen på hela skolan. Hon fick ingen uppbackning från ledningen och när man någon gång sa något uppmuntrande fick hon höra att hon var duktig som arbetade så mycket. Ingen tyckte att hon skulle ta det lugnt eller vila. Efter en tid började hennes mage krångla, hon fick yrsel, panikattacker, hjärtklappning och svettningar. Typiska psykosomatiska symptom som man kan få vid utmattningsdepression.

Kraven hon ställde på sig själv blev allt större och till slut orkade hon inte. När en manlig kollega tog över kände hon sig totalt misslyckad och lade skulden på sig själv. Hennes självkänsla åkte i botten och hon kände att hon inte dög till någonting.

– Ju lägre självkänsla jag har desto större krav ställer jag på mig själv. För mig är det därför viktigt att underhålla självkänslan. Då kan jag sätta gränser och tillåta mig att göra fel.
Ellinor räds inte längre att eventuellt få ytterligare depressioner eftersom hon är ganska säker på att hon kan ta sig upp igen.

– Okey låt den komma då, kan jag känna. Idag har jag fler verktyg att tackla en depression med och så kan jag be om hjälp. Det är inte längre skamligt för mig att må psykiskt dåligt.

Mia

”Skönt att veta varför jag handlat som jag gjort”

Mia är 27 år och har precis haft en djup depression som varat i över tre månader. Det är den tredje depressionen hon haft sedan ett par år tillbaka. Att lägga in sig för vård är inte längre något alternativ för henne då hon har dåliga erfarenheter av det. Trots att hon genom sitt yrke mycket väl vet vad man ska göra för att hålla sig i form orkade hon under den här perioden bara att ta sig upp till TV-soffan på eftermiddagarna. Tack vare vissa serier kunde hon skingra mörka tankar.

– Det som hindrade mig från att ta mitt liv var vetskapen om att det skulle bli jobbigt för anhöriga, säger hon.

Eftersom hon inte orkade prata med någon blev besöken av anhöriga och vänner stressande. Det hade varit bättre om de skickat ett sms eller ställt en blomma utanför dörren, menar hon. Däremot kände hon att chatta med personer på Internet som varit i hennes situation fungerade väldigt bra.

– Att inte vilja leva är inget man diskuterar med sina vänner eller föräldrar. När jag berättade om det på forumet och människor mejlade tillbaka och svarade att de fanns där för min skull kände jag att det var någon som såg mig. Det blev verkligen ett stöd eftersom jag visste att de som skrev gått igenom samma sak som jag gjorde. Och nu när jag mår bättre vill jag stötta andra som skriver.

När depressionen började lätta blev hon tacksam över till synes triviala saker som att kunna ta på sig strumpor eller att bara kunna andas utan ångest.

– Det blev som en pånyttfödelse, precis som jag dött och fått en chans till – jag var helt salig.

Mia har nu fått en diagnos, bipolär sjukdom.

– Visst har jag tänkt på det tidigare när man gjort utredningar på mig som jag låtit rinna ut i sanden, bara för att jag inte ville ha en stämpel på mig. Nu känns det oerhört skönt att veta varför jag handlat som jag gjort i mina maniska faser och varför jag inte klarat av vissa andra saker. Jag kan vara mycket snällare mot mig själv och inte ”slå på mig” som jag gjorde tidigare. Dessutom vet jag nu att jag kan få hjälp.

Mia medicinerar med antidepressiv medicin. Hon tar dessutom litium för att jämna ut svängningarna. Sedan har hon återupptagit kontakten med sin psykoterapeut.

– Om jag haft kontakt med min psykoterapeut hade han kanske kunnat nå fram till mig innan jag blev okontaktbar. Det är det som är så läskigt att ju sämre jag mår desto mindre hjälp kan jag ta emot. Men nu vet jag att jag måste medicinera och kontinuerligt träffa min psykolog. Förhoppningsvis kommer det att bli mycket lugnare för mig.