Maria

”Trodde jag var ensam om det”

Maria är 24 är. Från det hon började skolan till dess hon kunde säga ifrån vid 13 års ålder mobbades hon av några klasskamrater. När hon var 19 år fick hon sitt första riktiga jobb. Då en av hennes chefer uppträdde mycket nedlåtande mot henne och ständigt klagade på hennes arbetsprestation kände hon sig återigen utsatt och värdelös. Det gjorde att hon kände sig oren och försökte tvätta bort det orena genom att skrubba händerna, ibland så att skinnet lossnade med blodvite som följd. Mer och mer tid tillbringade hon på toaletten, eftersom tvättandet också var lugnande.

När hon kom hem från arbetet bytte hon alltid kläder och duschade för att försöka bli av med den orena känslan. Efter ett tag behövde hon bara passera sin arbetsplats eller bli påmind om den på annat sätt för att hon skulle känna ett stort obehag inombords.

—Till slut kände jag mig så värdelös att när min kompis förolyckades ifrågasatte jag varför jag skulle få leva och hon dö eller varför en person som Saddam Hussein skulle dö medan jag fick leva.
Snart utvecklade hon andra tvångsmässiga ritualer som hon var tvungen att utföra tills det blev rätt.

—En riktig jobbig dag kunde börja med att jag på morgonen öppnade ögonen på fel sätt och fick göra om det flera gånger. Sedan måste jag sätta ner fötterna rätt. Varje liten grej kunde bli ett svårt hinder. Till slut en morgon när jag tappade en smörgås i golvet och bröt ihop fullständigt insåg jag att jag behövde hjälp. Det var år 2003. Hon tog då kontakt med psykiatrin och fick diagnosen tvångssyndrom.

—Ofta tänkte jag att jag var galen och helt ensam som höll på så här. När jag fick diagnosen insåg jag att jag inte var det. Att jag tog kontakt med psykiatrin är det bästa jag gjort. Det räddade mig.

Maria är sjukskriven och går varje dag på ett dagcenter men hoppas på att hon snart ska kunna få ett vanligt arbete. Hon får antidepressiv medicin som är till hjälp.

—Jag vet hur dåligt jag kan må fast jag äter medicin och då vill jag inte veta hur dåligt jag mår utan medicin, säger hon. Utöver det går hon även i KBT-terapi. Med dess hjälp har hon successivt börjat närma sig sin gamla arbetsplats.

— Först gick jag bara förbi och sedan var jag framme och tog i byggnaden utan att jag tvättade händerna efteråt. Därefter har jag varit inne och hälsat på och träffat en av mina chefer. Det var liksom grejen.

Erik

Första steget är att erkänna att man är sjuk

En natt för många år sedan började det storma och takpannorna på Eriks hus blåste ned. Först blev han som förlamad och sedan började han skaka i hela kroppen och kände att han måste ut ur huset.

— Det som hände tror jag var att jag blev påmind om när taket på mina föräldrars sommarstuga blåste av en natt när vi bodde där då jag var grabb. Det var en fruktansvärd upplevelse, berättar Erik.

Efter händelsen med takpannorna började Erik studera vädret mycket noga, läste femdygnsprognoser och kollade med SMHI hur mycket det skulle blåsa, satte upp vimplar för att beräkna vindars förhållande till husets läge och gjorde för säkerhets skull förstärkningar av takstolarna i huset.

Samtidigt började tvångsmässiga ritualer tränga sig på. Innan han gick in i huset var han till exempel tvungen att först gå ett varv runt det och ytterkläderna var han tvungen att hänga på samma krok. Och när han tog bilen för att åka hemifrån gick han först ett varv runt den och sedan åkte han alltid en speciell väg. Tanka bilen skulle alltid ske på samma bensinmack och från samma bensinpump, oavsett om det bara var den som var upptagen.

Lika jobbigt blev det när han reste i jobbet. Vid ombordstigning på flygplanet kunde han inte gå på först av alla passagerare, inte heller sist och alltid måste han klappa planet med höger hand vid dess dörr och säga: ”Lycka till”. Blev han av någon anledning hindrad i att göra dessa ritualer började han precis som den natten då takpannorna åkte av taket att skaka i hela kroppen.

När Erik funderar vidare på vad som kan ha legat bakom ångesten och tvångsmässigheten tror han att det krävande och hårda arbetet han hade med många och långa resor, inte sällan till andra kontinenter, också spelade in.

— När jag sedan kom hem på helgerna hade jag familjen att ta hand om. Våran son tävlingssimmade på elitnivå vilket kunde innebära att jag på lördagsmorgonen var tvungen att resa iväg igen.
Länge lyckades han dölja ritualerna och problem på sitt jobb men snart kunde han själv se att han inte längre var lika högpresterande som tidigare. Hans vakna tid togs mer och mer upp av tvångsmässiga ritualer och så en natt blåste det upp till storm igen. Direkt satte panikångesten in. Likt flera gånger tidigare var han på väg ut i den 15- gradiga kylan.

— Men då sa jag till min hustru: Jag är sjuk! Om jag inte får hjälp dör jag.

— Tänk att det skulle ta så lång tid innan jag kunde erkänna för mig själv att jag var sjuk och att jag inte kunde fortsätta som tidigare.
Det är det första steget man måste ta för att kunna återhämta sig, menar Erik. Det andra steget var för Eriks del att han började medicinera med antidepressiv medicin.

— Jag är egentligen emot mediciner. Men jag hade inget annat val. Med hjälp av medicinerna kunde jag andas och hålla mig strax ovanför vattenytan, säger han.
Erik blev trots det stödet sämre och bytte mediciner ett par gånger och när det inte hjälpte återstod att lägga in sig på en psykiatrisk avdelning.

— För min del var det bra. Jag fick möjlighet att släppa allt ansvar och bli omhändertagen, samtala med någon och få möjlighet att själv fundera över min situation.
Erik lyckades så småningom hitta en medicin som fungerade. När han sedan försökte göra något åt sina tvångshandlingar började han med det han hade mest problem med, som att hela tiden kontrollera väderleksprognoserna. Därefter tog han tag i tvångshandlingarna som till exempel var han skulle hänga kläderna, tanka bilen etcetera.

—Sedan tog jag ett par plastmuggar som jag alltid var tvungen att dricka ur och drämde dem i cementgolvet i garaget så att plasten yrde, berättar Erik.

Idag är Erik förtidspensionerad och arbetar ideellt.

— Jag tror att det som hjälpt mig har varit stödet hemifrån, en medicin som fungerar, viss hjälp från psykiatrin och sedan när tiden var mogen att jag själv tog itu med mina tvångshandlingar, avslutar Erik.

Margit

Lärde sig nytt beteende

Så länge Margit var i klassrummet med sina elever trivdes hon alldeles utmärkt. När det för 15 år sedan blev fasta arbetstider i skolan innebar det också flera lärargemensamma konferenser. Då gick det inte längre.

— Man skulle alltid säga något klokt och genomtänkt, kände jag. Därför satt jag så nära utgången det gick i fall jag fick en panikattack och så långt som möjligt ifrån den som ledde konferensen för att slippa andras blickar, berättar Margit.
Tvingades hon säga något fick hon hjärtklappning så att det kändes som om hjärtat slog utanför kroppen, svetten lackade och sedan blev hon alldeles grumlig i huvudet. Och sa hon något blev det osammanhängande, tror hon.

—Jag var alltid rädd för att göra bort mig, att jag skulle bli avslöjad på något sätt. För att skydda mig satte jag upp en tuff attityd utåt. Men det var inte jag. Jag förstår inte hur jag stod ut. Men det var väl för att jag tyckte det var kul att arbeta med ungarna.
Vår kropp är så bra inrättad att den säger ifrån när det blir för mycket, förklarar Margit. För hennes del innebar det att hon fick en massa fysiska problem; susningar i öronen, synrubbningar, ont i ryggen, yrsel, värk i ett knä så att hon fick gå med kryckor och dessutom ideliga infektioner.
Det var också efter en yrselattack då hennes man fick komma och hämta henne som hon tog tjänstledigt för att aldrig mer komma tillbaka till jobbet som lärare.

— Jag hade turen att få hjälp med en utbildning till konservatorsassistent, ett annat yrke som jag drömt om. I samband med att hon slutade som lärare och bytte arbete var hon i kontakt med psykiatrin. Förutom en psykologkontakt fick hon även medicin, ett antidepressivt läkemedel, en s.k. MAO-hämmare. Den medicinen fick hon under ett år.

—Jag vet inte om det berodde på att jag bytte arbete eller fick en ny medicin eller både och. Den sociala ångesten blev mindre och jag lärde mig ett nytt beteende.
Vilket bland annat innebär att hon idag kan sitta och dricka kaffe med sina arbetskamrater. Hon har fått ett helt annat liv.

—Det viktigaste som hänt är att jag känner mig som en hel person. Jag behöver inte längre förställa mig.
Så länge Margit kan minnas har hon haft social fobi. Panikattackerna kom första gången då hon var 18 år i samband med att hon födde sitt första barn.

Förlossningen var besvärlig, hon var medvetslös i tre dygn. Känslan av att försvinna och bli okontaktbar upplevde hon sedan igen när hon var instängd i utrymmen utan fönster, som toaletter, hissar och sannolikt även i flygplan om hon skulle ha vågat flyga.

Men en enstaka händelse kanske inte kan utveckla paniksyndrom, menar hon. Ytterligare en förklaring kan vara att hon som liten ofta tvingades gömma sig i en garderob tillsammans med sin mor då hennes äldre bror kom hem narkotikapåverkad vissa kvällar.

—Men det var då det. Nu är nu. Och jag brukar faktiskt säga att även om jag hade en panikattack för fem minuter sedan har jag haft panikångest. För ingen av oss kan ju veta något om framtiden, säger hon och berättar att hon med stöd av en blivande terapeut i KPT (kognitiv psykoterapi) och ett självhjälpsprogram (Carlbring-Hanells bok: Ingen panik) successivt håller på att träna på sådana saker som hon fortfarande har problem med. Och sedan en vecka tillbaka är hon för första gången på mycket, mycket länge helt medicinfri.

—Det stärker mig att jag kan vara utan medicin och jag får en massa energi av det. Det känns som att jag håller på att greja det här på riktigt, säger hon och berättar att hon en dag som kanske inte ligger allt för långt bort i framtiden för första gången ska ge sig iväg på semester – i ett flygplan.

Kristina

Gemenskap blev vägen tillbaka

Kristina mådde psykiskt dåligt under lång tid med ångest och flera självmordsförsök. Under fyra års tid åkte hon in och ut inom den psykiatriska vården. Medicinerna hon fick gjorde att hon började få muskelsmärtor och hallucinationer, kände vare sig lukter eller upplevde färger.

– Det var som att leva i en bubbla, minns hon.
Insikten om att vården inte kunde hjälpa henne blev smärtsam men livsavgörande, menar hon.

—Antingen skulle jag ha överlämnat mig till vården för resten av mitt liv och kanske lyckas ta livet av mig eller så var jag tvungen att gå vidare.
När hon bestämde sig för det senare insåg hon att allt hängde på henne själv. I det fanns en stor sorg eftersom hon varit hjälpsökande och gripit efter varje halmstrå och varje ny medicin som den psykiatriska vården erbjöd henne.

—Men det var inte elchocker och mediciner jag behövde utan omtanke och kärlek, någon som såg mig i min nöd och ångest. Men det förstod de aldrig.
Kristina bestämde sig för att bli medicinfri och gick ut i lokaltidningen och berättade vad medicinerna kunde ställa till med. Det blev en serie artiklar och nu fanns det ingen väg tillbaka. Hon kunde inte bara ge upp.

—Jag var tvungen att visa den personal som inte trodde på mig att jag skulle klara det.
På det sättet blev hon en besvärlig patient och inte blev det bättre av att hon även var kritisk till den vård andra fick.

Av en händelse fick hon kontakt med en förening för dem med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Gemenskapen och engagemanget blev viktiga för henne. Det gjorde att hon växte och började skriva insändare i tidningar. Snart kände hon igen sig i hur hon var innan hon blev sjuk.

—Jag hade ju en historia innan jag blev sjuk, en frisk sida då jag var politiskt engagerad och kämpade för andra människor som hade det svårt. Att se hur människor for illa av vården mådde jag dåligt av samtidigt som det skingrade min egen ångest.

Och gemenskapen innebar att hon kunde se sig själv i ett annat perspektiv.

—Att vara psykiskt sjuk var något skamligt och jag hade svårt att erkänna att jag var det. Jag behövde ett forum och en gemenskap som kändes naturliga för att kunna göra det, säger hon.