Autonomi, integritet, rättssäkerhet, psykiatriskt tvång och rättspsykiatri

RSMH ska också bevaka inskränkningar i integritet, autonomi och rättssäkerhet som drabbar personer med psykisk ohälsa. Ett viktigt bevakningsområde är att följa statsmaktens arbete med att skapa informationssystem som i allt högre grad kartlägger detaljer i vården och andra insatser för människor med psykisk ohälsa samt hur den samlade informationen kan göras tillgänglig eller föras över till olika vårdgivare eller myndigheter. RSMH vill slå vakt om principen att informerat samtycke måste gälla för att information ska få föras vidare till andra vård- eller servicegivare.

Ett annat viktigt bevakningsområde är att följa upp effekterna av det under 2008 införda systemet för öppen psykiatrisk tvångsvård. RSMH:s farhågor om att öppenvårdstvånget ökar det totala antalet patienter som är utsatta för psykiatrisk tvångsvård har besannats, men liksom tidigare finns det stora lokala variationer i hur mycket öppenvårdstvång som används. Det huvudsakliga motivet för att använda öppenvårdstvång inom den psykiatriska vården tycks som väntat vara att tvinga patienten att ta psykofarmaka. RSMH:s ståndpunkt är att öppenvårdstvånget inom den psykiatriska tvångsvården (LPT-vård, Lagen om psykiatrisk tvångsvård) bör avskaffas.

Inom den rättspsykiatriska vården (LRV-vård, Lagen om rättpsykiatrisk vård), har öppenvårdstvånget ett annat syfte. Det är att låta patienter som annars skulle vara inlåsta på en rättspsykiatrisk enhet komma ut tidigare och att under vårdens kontroll, och med vissa villkor, pröva på ett liv ute i samhället. Brukarnas erfarenhet av öppenvårdstvång i rättspsykiatrin är, till skillnad från i den vanliga psykiatriska vården övervägande positiv. Brukarna bör dock som ett alternativ alltid erbjudas möjlighet till slutenvård, utan de särskilda villkor (t.ex. medicinering) som är förknippade med den öppna tvångsvården.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om brister inom den rättspsykiatriska vården. De handlar bland annat om att patienter blir isolerade och att deras möjligheter till kontakt med yttervärden begränsas av förbud mot mobiltelefoner och andra elektroniska kommunikationsmedel.  Stödpersonsverksamheten är en viktig funktion inom den rättspsykiatriska vården och ibland den enda länken till världen utanför. Att erbjuda ett återhämtningsinriktat arbetssätt med successivt ökande brukarinflytande och egenmaktsutveckling är viktigt också i rättspsykiatrin. Därtill bör den rättspsykiatriska vården kunna erbjuda de patienter som inte har någon möjlighet att välja vårdgivare, ett mångsidigt behandlingsutbud av hög kvalitet.

En skillnad mellan den psykiatriska tvångsvården i Sverige och Norge är att den norska brukarrörelsen medverkar i Kontrollkommission som är ett system för insyn och tillsyn över det psykiatriska tvånget i Norge. Något som liknar detta finns inte i Sverige. RSMH anser att en modell för ett utvecklat brukar- och anhöriginflytande inom tillsynen av den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården bör utvecklas även i Sverige. Ett sådant inflytande bör också omfatta de juridiska processerna.

Psykiatrisk vård skall som grundprincip alltid ske under frivilliga former men i mycket allvarliga krissituationer ska tvångsomhändertagande kunna ske. RSMH anser att begreppet tvångsvård bör slopas i svensk lagstiftning och ersättas med de två begreppen tvångsomhändertagande och tvångsbehandling. Tvångsomhändertagande skall omgärdas med samma restriktiva reglering som enligt LPT gäller för tvångsvård. Tvångsbehandling ska inte vara automatiskt tillåten för att man är tvångsomhändertagen utan det ska krävas att en rad andra åtgärder först har vidtagits och dokumenterats.  Dessutom ska tvångsbehandling föregås av en särskild rättslig prövning där de vidtagna åtgärderna redovisas och tvångsbehandling befunnits nödvändig.  Av dokumentationen ska framgå att den psykiatriska vården gjort allt de kunnat för att finna andra behandlingsalternativ och försökt motivera patienten till att frivilligt ta emot behandling. Tvångsbehandling ska endast få förekomma vid akuta situationer och under kort tid.

I Norge har psykiatrin testat självinläggning, en metod som går ut på att patienter ges möjlighet att lägga in sig själva frivilligt när symptomen blir så svåra att det inte går att vara hemma längre.  Försöket med självinläggning, eller brukarstyrda platser, har omfattat patienter som varit inlagda vid upprepade tillfällen tidigare och som har upprättat ett kontrakt tillsammans med vården som ger patienten möjlighet att lägga in sig själv. Försöket har gett mycket goda resultat och tvångsåtgärderna för gruppen som ingått i försöket har minskat med 90 procent. Norge planerar att införa detta över hela landet, och Sverige bör även pröva denna metod.

  • RSMH ska arbeta för att motverka integritetskränkande informationssystem och för att principen om informerat samtycke bibehålls.
  • RSMH ska arbeta för att öppenvårdstvånget inom den psykiatriska tvångsvården (LPT- vård) avskaffas.
  • RSMH ska arbeta för förbättringar inom den rättspsykiatriska vården och för att ta fram en modell som gör brukarorganisationerna delaktiga i kontrollen och tillsynen av psykiatriskt tvång.
  • RSMH ska arbeta för ett särskiljande mellan tvångsomhändertagande och tvångsbehandling och att särskilda åtgärder måste ha vidtagits och en särskild rättslig prövning genomförts innan tvångsbehandling får ges.
  • RSMH ska arbeta för att en försöksverksamhet enligt den norska modellen med självinläggning på allvar prövas i Sverige.