Öppna vägar till arbetsmarknaden

Öppna vägar till arbetsmarknaden var ett uppskattat projekt som bedrevs inom RSMH 2008-2012. Projektet bestod av tre innovativa processer:

  • Coachutbildning
  • Personlig utveckling
  • Förberedande coachutbildning

I projektet anställdes själverfarna som återhämtat sig för att utgöra positiva rollmodeller som arbetade aktivt med att nå den reguljära arbetsmarknaden. Där utvecklade vi även två återhämtningscentra (i Stockholm och Sollefteå) för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.Vi fick lokala överenskommelser med kommunerna och drev utvecklingsarbetet på plats. I dessa återhämtningscentra erbjöds individuellt stöd på vägen tillbaka in i samhället, till studier eller arbetslivet.

Läs mer om Öppna vägar till arbetsmarknadens inspirationsbok här!

RSMH vill fortsätta att verka för att människor i utanförskap p.g.a. psykisk ohälsa ges möjlighet till meningsfull sysselsättning i en trygg och resursbejakande miljö. Det finns arenor inom den ideella brukarrörelsen – i vilken Riksförbundet för Social och mental Hälsa, RSMH, är en del – där människor med psykisk ohälsa välkomnas och tillåts utveckla vilande färdigheter och förmågor tillsammans med andra med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa. Grunden för RSMH:s arbete med så kallat kamratstöd (Peer-support) i olika former är den lokala RSMH-föreningen. Här kan man bidra till verksamheten efter ork och förmåga och vara delaktig i ett socialt sammanhang vilket främjar ens egen återhämtning.

Att ge möjligheten till olika val är en viktig del i återhämtningen, det förmedlar hopp om förändring.

Vid ovan nämnda återhämtningscentra samt vid samtal och gruppdiskussioner i våra lokalföreningar, har vi de senaste åren (2012-2013) noterat vissa tydliga komponenter i den reflektion deltagare delgett oss utifrån diskussioner om undanträngningsmekanismer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden. I sig kanske inget nytt, men ändå en trist bekräftelse på de trösklar och svårigheter man ställs inför då man söker utveckla sin arbetsförmåga och närma sig arbetsmarknaden.

En huvudfaktor som deltagarna lyfte fram som mycket viktig i diskussionerna var kontakterna med de olika organisationerna och myndigheterna som var involverade i deras liv. Här fanns en genomgående kritik från deltagarnas sida om att de i sina kontakter med Försäkringskassa, Arbetsförmedling, kommun och/eller landsting inte känner sig sedda eller tagna på allvar. Flertalet av deltagarna beskriver olika traumatiska möten eller samtal med handläggare och/eller vårdpersonal.

Exempel som nämndes av flera var:

Landstinget – att de under kort tid hade haft många olika läkare vilket medförde att ”man tvingades dra sin historia gång på gång”. Till detta kom kritik om att de inte upplevde att de fick relevant åtgärd utan endast erbjöds läkemedel. En ryckig och utdragen process där mycket av den kraft man behövt för sin egen återhämtning togs i anspråk för att ”serva vårdgivarna” och säkerställa att intyg och bedömningar genomfördes och dokumenterades korrekt till stöd för annan myndighetsinteraktion.

Arbetsförmedlingen – att AF framförallt erbjuder diverse olika färdiga ”paketlösningar”, men sällan och ogärna möter upp i vad individen själv har för önskningar eller ser som primära behov. En hets mot oreflekterat mängdsökande istället för stöd i matchning mot relevanta arbeten.

Arbetsförmedlingen samt Försäkringskassan – att man som kund/klient/medborgare ”är man rädd för att visa att man vill eller är intresserad av något, för då uppfattas man som ’frisk’ och fullt arbetsför och förväntas kunna fungera fullt ut på en gång”.

Kommunerna – kritiserades för bristande helhetssyn och brister i individuellt bemötande. Individuella planer och samspråk kring långsiktiga mål upplevde många att de fick tjata sig till, om de överhuvudtaget  kom till stånd.

Projektledare för projektet var Annika Bostedt.